Jag är sist till lunchen men anstränger mig för att inte verka stressad när jag går fram till bordet. Här spelar vi lika mycket spel som i ett avsnitt av “House of cards”. The Francis J Underwood school of powerlunching. Det är en strid även om alla ler. Kanske särskilt just då.

Kvart i 12 på Teatergrillen kan man tro att lågkonjunkturen anlänt på allvar men vi är bara tidiga och fem över är det knökfullt som vanligt.

Claes öppnar med att fråga om jag känner för att flytta hem. Han har hittat en nedbrunnen herrgård som kronofogden säljer för en miljon. Herrgården är bara ett skal men kringbyggnaderna står kvar och skalet ligger sjukt vackert i en park vid en sjö och sjön ingår den också. Fast det fanns tydligen en ekonomisk dimension i branden också, hade någon antytt.

Tro det. Det är ju mina hemtrakter. Där händer inget av en slump.

Jag säger läget, det finns ingenting just där. Inne i samhället dock, där finns ett märkligt stort antal villor som är byggda som om ägarna gjort anspråk på att få en chateau-denomination vilket jag inte riktigt förstår skälet till eftersom det är Småland, ingen odlar vin här och man brukar sällan sätta chateau-etiketter på hembränt. Men fint ska det vara. De två villorna närmast under min stekta röding är genuina. Det finns några till men jag hittar inga bilder på dem. Den snyggaste ligger på en kulle högt ovanför ån och med en lång trappa med terrasser ner till vattnet. Jag säger att när jag en dag beslutar mig för att bli seriemördare ska jag börja med att lägga ett bud på den. Eller på den där mystiska förfallna borgen i grannbyn.

Men inte idag.

Och jag är ärligt talat tveksam till trakten. Att bo här är lite som att bo i de laglösa områdena i norra Pakistan. Allt handlar och släkt, familj, uråldriga rivaliteter och ständigt skiftande allianser mellan någon vars farfars morfar sålde en höna som visade sig inte värpte och någon vars mormor handlade en smörgåstårta på fel konditori inte bara en gång utan två, för att visa att första gången inte var ett misstag. När jag träffar syrran får jag alltid historier om mord och de mord som utförs som hämnd för de tidigare morden, om bilar som sprängs, smuggelcigaretter och svartklubbar, hus som brinner och folk som hittas nakna och sönderslagna i dikena utan att ha en aning vad de varit med om. Och om polisen från närmaste stad skulle våga sig hit så är den ändå inte på plats förrän alla spår är borta och alla pratat ihop sig om vad som egentligen hänt. Oklart exakt vad.

Så jag stannar i mitt trygga Stockholm.

På Teatergrillen.

Säljare är det lättare att hålla från sig.

No tags for this post.

This entry was posted on Wednesday, February 13th, 2013 at 18:00 and is filed under Bacon på krogen. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. Both comments and pings are currently closed.