När det handlar om isterband vaknar dne lille talibanen inom mig.

Det finns nämligen inga isterband som klarar av att leva upp till det enda sanna isterbandet, det som jag är uppfödd på.

Någon sa att det beror på att livsmedelsverket förbjudit mjölksyrajäsningen som är en viktig del av tillverkningsprocessen innan de får hänga och torka för att sedan rökas.

Dagens isterband är korv med kryddor. Riktiga isterband är något annat precis som en riktig andouille inte är korv utan något annat. När man skär dem ska det vara en lös massa som puffar ut och upplöses i sina ursprungliga beståndsdelar, ungefär som bilden ovan och det isterband som jag växte upp på nere i Småland förvann när ICA köpte upp Bröderna Edlunds och la ner deras lokala charktillverkning. Det vill säga, Allan och Torsten körde vidare några år, men halvhjärtat. Sedan var det över.

Vänner säger Lammhults, Hugos isterband från Örserum och Nässjö Chark. Någon pratade om Wictor Olsson i Bräke-Hoby och sa att dom åker runt och kränger sina på marknader. Ni får Google själva.

Som vanligt, alla tips mottages tacksamt.

Och nej, jag tror inte produkten hipsteristerband från Skånegatan har en framtid. Även om mjölksyrat bara är sååå 2013.

Så här låter en söndagsmorgon några kvarter bort.

No tags for this post.

This entry was posted on Sunday, February 10th, 2013 at 14:21 and is filed under Räfst och rättating i köket, Ställen jag handlar på, Tales from the Baconverse. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. Both comments and pings are currently closed.