Archive for the ‘Directors cut’ Category

Passa på: En hel låda med bra bitar av Berta

Friday, October 17th, 2014

cow1cow2IMG_2440beef4beef1beef2beef3cattlemeatheadIMG_0187bacoburger1Skärmavbild 2014-10-16 kl. 19.16.00-1

Jag fick ett mail från en av Bacons läsare och eftersom jag inte kan handla själv vidarebefordrar jag erbjudandet till er, no strings attached.

Om ni handlar, hör av er och berätta vad ni gjorde med köttet och vad ni tyckte.

“På Mårdstorps Gård föder vi upp svenska lantraser av nöt, får, get, höns och gris  under devisen “etiskt, ekologiskt, kulinariskt”. Vi säljer det mesta av vårt kött till Stockholms stjärnkrogar, men då och då säljer vi även köttlådor till privatpersoner. Nu har vi ett projekt där vi testar att stycka nöt inspirerat av franska och amerikanska styckmästare. I Sverige är det vanligt att halva kon mals ner till färs, och det tycker vi är väldigt synd. Därför kommer vi i oktober att sälja ungefär 30 lådor av detta specialstyckade  kött till privatpersoner med stort matintresse.

Köttet i lådan kommer från vår 6-åriga kviga Berta. Hon var en svensk rödkulla och är uppfödd på 100% ekologiskt naturbete. Vi har bäckenhängt alla detaljerna i 30 dygn, inget mals ner till färs. Styckdetaljerna delas in tre typer av lådor med olika inriktning (se fil). Varje låda väger omkring 5 kg, priset är 235 kr/kg.

Lådan tingas genom mail till info@mardstorp.se Du hämtar din/dina lådor på Maria Prästgårdsgata 1 A, lördag den 25 oktober mellan kl 10.30-11.00. 

Vi lämnar alltid skriftlig information om djurets namn, ras, ålder, kön och utfodring samt  bild på den aktuell kon. För mer information om oss, vår gård och vision kring kött se www.mardstorp.se.

 PS. Ädeldetaljer från Berta får den som bokar in sig på Mathias Dahlgrens “Matbordet” den 19 November. Då är vi där och pratar om framtidens kött och hemligheterna bakom det bästa köttet. Välkomna!”

Som vanligt är de tveksamma bilderna och musiken helt mina egna val och dessutom, köttet på bilderna har inget med Berta att göra.

 .

No tags for this post.

Därför är jag så svårt förtjust i blodkorv

Tuesday, September 30th, 2014

mersa nalle shoes mm murmur2 nerdlöove office1 pilot pointer poolerIMG_5377IMG_5434IMG_5376IMG_5323IMG_2739IMG_5325

Det jag gillat med blodkorv är att om man beställer det, då får man in en blodkorv. Punkt. Slut.

Inget annat.

Inget försök att vara tjusig eller att lätta upp stämningen med en liten kvist persilja ens.

För beställer du blodkorv är du seriös, det är inget för the faint of heart och det är mat du får hår på bröstet av.

Jag skär en bit, erbjuder Honey att smaka men hon ruskar bara på huvudet.

Fransmännen kallar den boudin noir, engelsmännen av någon märklig anledning black pudding men här heter den morcilla och kommer i några olika varianter. Beställ morcilla och servitören frågar om det ska vara morcilla de Burgos för det är den fega varianten med en massa ris i som man ibland får i form av grillade skivor med lite sallad till. Säg nej, du vill ha morcilla tradicional, då får du den ensam och en nick från servitören som visar att han godkänner valet.  Den är mjuk, nästan krämig inuti och knaprig i skinnet och ibland kan den innehålla lök men jag tycker den är bättre utan. Den absolut bästa heter morcilla de Teror och är hantverksgjord i Teror uppe i bergen och den har ett sting av het pimienton i sig, det syns för fettet som kommer ur den är paprikarött precis som från en choritzo.

Jag äter det lite för ofta de här veckorna och påminner Honey om att hon visste vad hon gav sig in på.

Det här till exempel.

P.S. Uttrycket “svårt förtjust i korv” är Leif G Ws. Han använder det i det där jaktprogrammet han gjorde med Lotta Lundgren. Jag har bara lånat det. Tack Leif!

 

 

No tags for this post.

Två tyska killar som båda heter Nils

Friday, September 26th, 2014

blog16 1ojdå blog1 blog2 blog11 blog12 blog3 blog14 IMG_5387IMG_5388IMG_5449IMG_5453IMG_5456blog13 blog15IMG_5397

Båda är dessutom från Oldenburg. Jag menar, vad är oddsen?

Det finns dock skillnader. Nils nummer ett lagar en fantastisk vegetarisk pastasås på egna tomater, aubergine och chili. Nils nummer två stuvar in oss i bilen, kör in till marknaden i Narbonne och visar oss köttet.

Hans favorit är Chez Bebelle inne i hallen som drivs av en före detta rugbyspelare, en stor kille som tornar upp sig över sina gäster och häst är ställets specialitet. Det är ständigt fullt, jobbare och fint folk i en stökig blandning. Beställ något och rugbykillen greppar sin megafon och brölar ut över hallen och då är det upp till slaktarna att leverera en bit häst så fort som möjligt. Det betyder att inom tio sekunder kommer det ett köttstycke flygande genom luften som rugbyspelaren fångar och lämnar över till sin kock. Det är stor show, det är steak frittes to die for. Möjligen kan det också vara steak frittes to die of för han friterar sina fries i fett från biffkor.

Den gamle mannen med ölglaset böjer sig fram till Honey och frågar om det möjligen kan vara så att hennes man också är rugbyspelare eftersom han är så stor. Honey förklarar att jag visserligen är stor, men nej, såvitt hon vet spelar jag inte rugby. Jag får känslan av att om jag gjort det hade det varit stort i det här sällskapet.

Jag hittar mitt ställe lite längre in i hallen. En triperia. Ska jag vara helt ärlig är det inte samma tryck här som på Chez Bebelle och jag är troligen enda kunden som kan gå utan käpp men jag köper en andouillette. Damen bakom disken hör sig vänligt för om jag förstår att det inte är en korv och jag försäkrar att ja, jag vet vad jag gör.

Min hustru ställer sig ofta en aning tveksam till mig när jag ger mig hän på inälvsmat och konstiga styckdelar. Den här tveksamheten når helt nya höjder när jag stekt min andouillette, skär upp den och långa våffliga slamsor av komage vecklar ut sig. Nej, hon tänker inte pröva. Hon och alla dom andra kvinnorna blir totalt grossed out och flyr ut i i gränden medan jag äter, ensam med en komagekorv och en Kronenbourg 1664 som jag hittade längst ner i någons kylskåp.

Inte ens Nils nummer två har jag med mig, även om det troligen är hans Löwensenf extra scharf jag har på.

To boldly eat where no one has eaten before. 

 

 

No tags for this post.

Om Honey ropar efter kött så…

Wednesday, July 24th, 2013

IMG_5860IMG_5869IMG_5705 IMG_5877IMG_5790 IMG_5876IMG_5700 IMG_5872licklick IMG_5862 IMG_5863

Det regnar lite och eftersom jag har rörligt elpris måste det firas, så jag svänger förbi Taylors & Jones och säger att Honey vill ha en köttbit the size of her face.

Dom föreslår en porterhouse. Jag frågar vad som är skillnaden mot en t-bone och dom säger att porterhouse är en extra tjock skiva av slutet på den del man normalt styckar till t-bones. Den här väger 1,3 kilo och hon blir nästan rädd när hon ser den och säger oh my God sweet Jesus, den är the size of my ass! men hon har gjort guacamole och det är en makalös guacamole som alltid när hon gör den, plus en salsa på vattenmelon.

Honey gör en gudomlig guacamole.

 

No tags for this post.

Ankor och andra problem som ska lösas

Thursday, January 17th, 2013

valIMG_4434

L frågar vad vi åt.

Jag svarar att vi gjorde en anka och undrade om vi gjorde en hel, för det är en befogad fråga. Hel är ankan en svår fågel. Den passar liksom inte på någon ledd. Brösten är för stora för en person men inte tillräckligt stora för två och trots att ankan är större än den genomsnittliga kycklingen känns det som låren är mindre. De är i alla fall långa och konstiga och ska oftast långkokas för att inte komma över som lite sega, medan brösten direkt blir torra och trist om de får tre minuter mer än rosa.

En knepig fågel.

Jag säger att det är därför fransmännen sällan serverar den hel utan de tar bitarna var för sig, brösten till något elegant uppskuret, hjärtan i en frikassé, låren i en cassoulet där de knaperstekts ovanpå bönorna.

Och så berättar jag om den gången när A och jag landade i Paris mitt i juli när staden bakade i en värmebölja och vi råkade hamna på ett ställe som hade just cassoulet och gjorde misstaget att ta det och den natten bodde vi på ett billigt hotell utan air condition och när bönorna började ta ut sin rätt hängde våra mökar som ballonger i den stillastående luften och jag fick gå upp och dribbla ut dem genom de franska fönstren som de var basketbollar.

Då tittar hL på mig och frågar om jag varit i Paris med andra kvinnor än henne och jag säger som det är, ja, flera stycken. Jag är en gammal man. Jag har varit runt kvarteret.

Så jag går snabbt tillbaka till den aktuella ankan och säger att vi åt den med kinesiska äggnudlar, hoisinsås och färsk koriander och så drack vi mörkt öl till.

Då frågar hon varför jag postat bilder på strandade valar.

Jag svarar att hon inte ska tolka in något i det. Inget alls. Jag tyckte bara det var en bra bild.

Precis som den här. Den är en bra låt, enbart. Tolka inte.

No tags for this post.

Blod och inälvor på Södermalm

Wednesday, December 5th, 2012

Det är en portion haggis från Taylors & Jones. Tänk pölsa fast torrare och hårdare, and you will get the picture. Skottarna gör den på delar av får som ingen människa skulle äta om de gick att identifiera och det är möjligt att det finns någon sorts koppling till vår pölsa via vikingar på plundringståg eller så är det bara så att det inte finns så mycket annat man kan göra med just de här delarna.

Skottarna lyckas dock ett snäpp bättre med att göra bästa möjliga av situationen. Man tippar nämligen ett litet glas ljummen maltwisky över.

Just idag höll jag mig dock till rödbetor.

Musiken låter så här.

No tags for this post.

Sagt det bättre Yoda kunde inte

Wednesday, November 7th, 2012

Den övre bilden är kartan, den bild på en långstekt fläskkotlettrad som sonen mailar över med tillägget att det är något sådant han vill äta.

Den under bilden är den verklighet det blev, tjockstyckade ribs på låg värme i fem timmar och dom är lite starkare än vad som var tänkt.

Medan dom stod inne försökte jag se “La delicatesse”. Audrey Tautou spelar en stackars kvinna som chockerar sin bekantskapskrets i Paris chicare delar genom att bli ihop med en svensk. Det är en lysande upplägg. Svensken heter Markus Lundell och är precis så fumlig, tafatt och töntig som parisare anser att svenskar är och enda problemet är att filmen verkar ha fått subtitles av någon form av program som inte riktigt förstår.

Det är möjligt att dialogen är snappy och sprituell på franska men när flicka möter pojke på gatan blir texten:

“Råkas trevligt det är ja”.

Sonen går förbi och undrar om det är Yoda som textat och det går bara inte.

Eller så.

 

No tags for this post.

Jag säger hur det egentligen är

Friday, November 2nd, 2012

Marc frågar om jag verkligen äter all den här maten till middag.

Jag svarar att nej det gör jag inte, ganska mycket är lunch.

Dessutom spelar lathet en större roll inom kokkonsten än vad man kan tro och medan några andra matblogggare lustfullt beskriver hur de ägnar dagar åt att kärna sitt eget yaksmör är jag killen som sveper in på Urban Deli straxt för 20.00 och säger  “Jabba, dom här färdiga grissidor för två! Kan det bli bättre?”

Ja, det kan det troligen men en regnig torsdagskväll är det helt ok.

Helt ok.

No tags for this post.

Grejen med Centraleuropa och griskött

Wednesday, October 24th, 2012

Vi sitter på byrån och delar en julöl.

Mats undrar vem som ska hjälpa honom testa någon ny köttkrog.

Jag säger att när han ger sig på inälvskrogar kan jag tänka mig att ställa upp och via en konstig omväg över öl kommer vi in på Centraleuropa och då förklarar båda flickorna sin kärlek till Soldaten Svejk. Jag säger att jag är förvånad. För att gilla den måste man gilla gris i alla dess former och det brukar flickor inte göra. I varje fall inte dom jag hänger med. Och just därför går jag och handlar var sin tjock fläskkotlett till sonen och mig, fet, fet, fet med svålen kvar och äter den stekt, med surkål.

Jag önskar du var här.

No tags for this post.

Under uppsikt av gamarna uppe i takkronan

Thursday, October 11th, 2012

Det är lätt att hitta en bra restaurang.

Har dom kalvhuvud med kalvhjärna i sauce gribiche på menyn så måste dom vara bra. Jag menar, ingen jävel i universum har kalvhuvud med kalvhjärna i sauce gribiche på menyn för att locka turister utan det är något man har för att man älskar det och för att en liten grupp lojala kunder kommer hit enbart för att äta det.

L känner mig ganska bra vid det här laget, men hon bleknar och jag försäkrar att nej, nej, det är inte ett helt kalvhuvud som hjärnan trillar ut ur, det är en anrättning.

Hennes terrin på purjolök med två sorters lax är väldigt bra, min sallad på färsk chevre med bacon en av de bättre och så får hon sin skiva lammstek och jag får in min svarta kastrull.

Jag försöker få henne att smaka. Det går inte. Det är helt omöjligt. Men hon undrar hur det smakar. Jag säger, tänk dig det bästa dillkött du någonsin ätit fast utan dill men lent, mjällt med en lätt redd och lite syrlig sås och kött som smälter vi beröring. Faktum är, det är länge sedan jag åt bättre hjärna.

Efteråt går vi till Deyrolle och smygfotograferar varandra med de uppstoppade djuren. Dom har allt, och då menar jag allt, från en liten elefant till fästingar på nål för 2 euro stycket.

Måste spela något passande.

No tags for this post.

Bloggtoppen.se