Alltså, jag drömde att jag hade tvättstugan och titta, nu har jag tvättstugan!

Tänk så fantastiskt det kan vara.

Allt var bättre igår. Vi sågs på Farang som är en ny trendig asiat bakom spårvagnshallarna som varit öppen en månad och som en massa människor pratar om.  Jag väntade i baren.

Alla beskriver stället som en händelse. Jag vill prata om singulariteten i stället. Mina vänner Internet-talibanerna drömmer om den. Tanken är ungefär den att utvecklingen bara går fortare och fortare hela tiden. Att det bara kommer mer nya saker hela tiden. Att tiden från att något är nytt och spännande till allmänt spritt till gammalt och förlegat bara blir kortare och kortare. Det kommer att bli omöjligt att hänga med. Mer och mer händer, snabbare och snabbare tills allt händer samtidigt och då säger det typ bara BINK! och så uppstår universum på nytt. Typ. Eller något sånt, jag har troligen missuppfattat någon viktig aspekt. Det är hur som helst den singulariteten dom drömmer om.

Jag tror den håller på att hända inom mat här i stan.

Snart finns det inga kockar kvar att porträttera i magazinen och inga fler exotiska kök att hajpa, inga fler udda råvaror att mjölksyrajäsa eller confitera. Allt går fort, fort, fort nu, så fort att man tvekar sätta ett långkok eftersom det kan vara omodernt när det är färdigt, det är vad vi kommer fram till.

För alla coola människor inom media, politik och app-utveckling som Instagramade från Farang för några veckor sedan har redan dragit vidare och publiken är mest svennig. Typ tråkiga par som tagit sina svärföräldrar från landsorten hit. Vanliga människor, ni fattar. Det tog bara två tre veckor, om ens det.

Maten är OK men det finns inget dom gör som inte Ho´s, Berns, En Ful och En Gul gör bättre och servisen är lite för stiff finskt skitnödig, bartendern usel och DJen spelar för en tom bar. Nästa morgon summerar vi det så här; “var det inte väldigt mycket strimlade grönsaker?”

Vi gjorde tyst revolt genom att dricka våra Singhas direkt ur flaskan.

Vi kysstes över maten.

Vi gav dem tre månader till.

När hon frågade “vad nu” sa jag att jag helst av allt skulle vilja kasta in henne i baksätet på en taxi och hångla hela vägen hem.

Det finns vissa kvällar när ronden på Riche inte är det mest uppenbara alternativet. Dessutom hade hon inte riktigt skor för den.

Och tidigare på dagen, när vi satt på Strandvägen och drack Coke Zero i solen hade någon spelat den här.