Varje gång jag fastar drabbas jag av en sjuklig längtan efter en speciell sak och ofta är det något som handlar om tuggmotstånd. Typ knäckebröd. Eller bassetts vingum, helst då riktigt gamla och sega och helst de svarta. Med knäckebrödet är det den där råg-sötman som kommer efter att man tuggat det sönder och samman.
Just nu skulle jag kunna döda för att få sätta tänderna i ett kallt, saftigt granny smith men jag går upp, kör ett varv med skivstången och mina värden är 147 över 84 och 78 i puls och jag har kastat 1,2 kilo sedan i går så jag är nöjd.
Jag är bara så nöjd.