Alla mina barn är här och vi har just ätit julmiddag vilket hos oss betyder kalkon, potatistorn, gräddsås med portvin och brysselkål. Det vill säga, knappast någon äter brysselkålen men alla utom HC tar av den och den hör till. Eftersom vi är en komplicerad familj blev det ingen middag till jul men vi bestämde oss att ta den när den äldsta var tillbaka från Australien och den lilla traditionsbunda från Spanien.
Sonen och jag har jobbat hela eftermiddagen och det mesta gick bra men den andra satsen sås gick att använda.
- Det luktar bränt här, sa flickorna när de klev in genom dörren.
Det var den första satsen sås.
-Varför är potatistornen inte blå? sa den lilla traditionsbundna. Hon vill ha dem gjorda på blå kongo men blå kongo är inte riktigt en modepotatis längre och det är februari så det blev sparrispotatis. Sonen och jag hade försökt slå vad om vem som skulle anmärka på just detta, men ingen ville hålla mot att det skulle bli just Sofia.
-Var är gelén, sa den lilla traditionsbundna, och den hade vi missat, den kom totalt oväntat.
Hur som helst så var kalkonen underbar efter tre och en halv timma på 160 grader och flitig ösning. Den hade stått med stuffing – lever, hjärta, champinjoner, selleri, stekta tärningar av surdegsbaguette, portvin, russin, konjak, smör, kycklingfond och en jävla massa grenoblevalnötter – över natten och smakerna hade trängt genom hela fågeln.
Sedan frågade den lilla traditionsbundna varför vinet inte var ett Amarone så hennes pappa fick förklara att italienska viner är som tyska kompositörer; man klarar sig med det tre B:na, Bach, Beethoven och Brahms respektive Barolo, Brunello och Barbaresco. Barolo är som Bach, välstrukturerat och balanserat, var sak på sin plats och perfekt i alla proportioner. Brunello som Beethoven, dramatiskt med stora känslor och gester, Barbaresco som Brahms med långa toner och stora varma efterklanger som dröjer sig kvar länge.
- Men Brunellesci då, sa den traditionsbundna. Varvid vi talade om för henne att det är en arkitekt. Och ingenjör, la hon till. Det är hon som läser konstvetenskap och jobbar extra på Bukowskis.
Med hänsyn till de inblandade (primärt kalkonen) valde vi att inte publicera några bilder, men sonen och jag kan se fram mot en vecka av kalkonrester. Kalkonpytten en vecka efter själva middagen brukar ärligt talat inte vara en hjödare.
Om några minuter ska dom hoppa in i sin mammas CRX och svischa hem genom snöyran.
Kalkonrester, och fågel överhuvudtaget, har jag slutat spara. Inte gött.
Låter som en fin middag. Kalkonen dog inte förgäves!