Jag vill inte riktigt påstå att februaris diet gått åt helvete för jag vägde in på minus fyra kilo i morse, men för tre veckor sedan låg jag på minus fem och för fjorton dagar sedan på minus två så det har varit en ojämn månad.
Jag fick aldrig ordning på min LCHF och ketosen kom jag inte i närheten av. Och jag åt bröd. Jag åt godis. Det persiska partydjuret var på mig som en hök varje gång jag var nere på tredje våningen dit Lotta flyttat med sin skål lösgodis, men det hjälpte inte för det blev en månad med ett ovanligt svårt sug efter socker. Och det blev inte en vit månad heller eftersom jag inte kunde stå mot trycket från den thailändska fastighetsmarknaden som la kreditkortet i baren och sa att nu kör vi.
På plussidan: jag känner mig frisk frånsett att näsan rinner, men det kan vara första tecknet på att våren är på gång. Det verkar som djävulsviruset till sist har lämnat min hals och mina luftrör. Jag är igång med yogan igen vilket betyder att det knäpper till i ryggkotor och leder hela tiden och den mörka tjejen på espressobaren har börjat skina upp igen när jag kliver in.
Sedan har jag ett litet facit på hur mars börjar och att torsdag kommer att bli en bra dag. Väldigt, väldigt bra. Som Gordon Gekko skulle sagt, nästan bättre än sex.
I väntan på den brassar jag en kimchigryta på en purjo, två lammkorvar och de sista resterna av Mariancilas mammas kimchi som är syrad med surströmmingsspad och som inte är att leka med efter alla dessa månader i en burk längst bak i min kyl.