Jonas frågar hur det är att bo i San Francisco för en av hans kompisar ska flytta dit, men det visar sig att det är inte SF utan Dalen han ska jobba i.
Aaah, säger jag Silicon Valley är något helt annat än SF för SF är en stad medan Dalen är en nästan oändlig villaförort utan centrum. Så jag tror man måste välja.
Antingen tar man staden och gör man det ska man bo som mina polare gjorde, på ett hus som klamrade sig fast på branten uppe på en av kullarna, komplett med 60-talsinredning och strålande utsikt över stan och från Golden Gate över bukten och bort mot Oakland i öster. Där satt vi på deras terass, åt väldiga skålar med pasta bolognese och drack cosmopolitans medan skymningen föll, dimman vällde in från oceanen som en lavin i slow motion och grannskapets seriemördare stalkade den kommande nattens offer medan Dirty Harry lurpassade på dem i ormbunkarna. (Det kan också ha varit råttor och kackerlackor som bökade i vegetationen, men det låter inte lika spännande).
Det är SF. Nere i dalen bor man i villa med trädgård och pool och eftersom man inte har råd med villapriserna hyr man ihop med andra likasinnade som kommer från hela världen för att jobba på Apple, Google eller något annat företag som bara anställer de absolut brightaste. Här är livet som i en Douglas Coupland-roman. Alla har startups i stället för bilar i garaget, äter tofu, cyklar på mountainbikes, ryggsäck med dator och yogamatta och mediterar till lunch. Och eftersom de bästa IT-människorna ofta befinner sig någonstans på den skala som börjar i ”lätt osocial” och sedan går via ADHD över Asperger till full autism så blir ett ställe där de koncenteras på liten yta ett väldigt speciellt ställe. Och eftersom de skaffar barn med varandra är Silicon Valley sedan ett par decennier tillbaka världens autism-huvudstad och antalet diagnostiserade fall fördubblas vart sjunde år.
Hit kom jag första gången i mitten av 90-talet. Jag var konsult åt Posten och vi skulle träffa ett bolag som hette Netscape och vi hamnade på Dinah´s Garden som jag blev förälskad i. Det är california lifestyle när den är som bäst. Ett lägenhetshotell byggt som en åtta i två våningar. Alla lägenheter har balkong eller terass mot en pool. Bredvid den stora poolen har dom en restaurang som serverar tre sorters kontinental, fem sorters amerikansk, fyra sorters mexikansk och fyra sorters japansk frukost. Inga som helst problem att få en croissant med huevos rancheros, blåbärsmuffin och misosoppa om man nu känner för just det.
Där satt vi efter en bra dag. Vi kopplade av under parasollerna med gigantiska sallader, stora perfekta burgare som dröp av Monterrey Jack-ost och vi drack Anchor Steam direkt ur flaskan. Poolen brevid var upplyst underifrån. Kometen Kouhotek flammade som ett järtecken i skyn ovanför och suspekta sekter begick kollektiva självmord över hela The Bay Area men vi märkte inget för en väldigt, väldigt vacker kvinna klev upp på trampolinen och gjorde ett utstuderat perfekt hopp ner i poolen och jag bestämde mig att just då var det ett så perfekt ögonblick att jag skulle spara det för att kunna berätta det någon gång framöver.
Jag har varit där några gånget till. Senast med grabben härom året och han föll också för stället. Inte bara Dinah´s utan hela dalen och Stanford-campuset och den livsstil som människor lever i där.
Så jag hälsar Jonas kompis att han ska bo nere i Silicon Valley.
Här är Fruit Bats.
Tags: autism, Dinah´s Garden, Kalifornien, Palo Alto, San Francisco, Silicon Valley
detdär stället känner jag igen