Jag tyckte jag hade läget under kontroll ända fram till ett-tiden för då anlände det persiska partydjuret och med henne försvann de sista kontrollmekanismerna. Jag har ett vagt minne av att någon beställde mexican firing squads. Resten av natten rekonstrueras enbart med hjälp av kortslippar, men om vi ska börja i början så måste vi backa till lunch.
Jonas shoppade champagne. Han skulle ha en flaska till en flicka som fyllde 30 och drogs till Bollen eller något av de stora märkena som Joel och jag tycker är trista. Vi ville ha in honom på en flick-champagne, något glatt, enkelt och okomplicerat, ungdomligt och spänstigt, en blanc de noir som rodnar lite lädsamt och smakar lite smultron. Jonas väljer Bollen för den kommer i färdig presentkartong. För att hämnas säger vi ”Ska du inte fråga om dom har bag in a box champagne” så att killen i kassan hör det.
Sedan jobbar vi. Work is the curse of the drinking classes.
Vid fem minglar jag och min party girl på Riche. Magasinet Neo är värd och vi pratar med Per som blivit moderat kommunråd och Oscar som just tackat nej till att stå på Piratpartiets riksdagslista och jag hälsar hastigt på Isobel i vimlet. Sedan lämnar min party girl mig för en centerpartist och jag går ett kvarter bort till Sturecompaniet där Internetworld belönar Sveriges 101 bästa websiter. Jag säger hej till Ann P-G och vinkar till Robert tvärs över publiken, kramar Kattis och Jocke och tar ett glas vitt med Morris medan jag kan svära att jag ser en kille jag inte sett på minst 25 år, den legendariske Fjunet, mannen med Sveriges sämsta privatekonomi, men det kan bara inte vara han. i Internetbranschen är dock allt möjligt.
Så här dags bär det av till Kåken, men jag måste ha något att äta. Det blir en McTasty och jag kommer ihåg varför jag inte äter på Donken längre. Det blev lite för mycket Happy Meals under småbarnsåren.
Jag tar en negroni. Jonas och Joel ansluter. Vi dricker alla negronis och så kommer Ewy och vi testar en omgång martinez innan vi kör mojitos. Nu får Joel problem. Vi talar om för honom att ”Kom hit och landskrona-bräk i mitt öra” kanske inte är världens bästa raggreplik, men hon skulle till Göteborg och jobba tidigt nästa morgon. Kalle nappar dock och han tar med sig det persiska partydjuret. Medan vi väntar har vi en omgång mojitos och så hälsar vi dem välkomna med gin fizz snowballs och efter det tar vi en vända americanos. Jag har ett vagt minne av något med whisky och ingefära också, men är osäker.
Vi berättar för Ewy om Pavarottis PA och hon är stum resten av kvällen. Joel säger att det borde finnas en drink med det namnet, Pavarottis Personal Assistant. Jag försöker få dit party-girlen, men hon sitter fast ute i en förort. Jonas testar med Anna men hon har honom inte i telefonboken och nästa dag förklarar hon att senast hon dök upp på en sådan anonym inbjudan blev det inte särskilt trevligt. Och Joel påminner om finansavdelningens första lag som lyder: Never fuck within your own costcenter.
Kvällens tema är manlig sprit, det vill säga klassiska drinkar, och det är därför vi är på Kåken. Ingen annan blandar dem med samma omsorg denna höst och dom håller på sig. När Jonas ber om en caipirina maracucha med passionsfrukt får han en lång blick och kommentaren ”Vi är ingen fruktbar!”.
Rätt så. Det är den attityden som gjorde dem till Årets Bar i DN och om man har de här intressena så heter bibeln ”The gentlemans companion: being an exotic drinking book or around the world with jigger, beaker and flask” av Charles H Baker. Han ägnade mellankrigsåren åt att resa världen runt och dricka sprit i formen av udda lokala drinkar som ”The Glowing Heart of Sahara” och skriva om dem i Esquire och i takt med att intresset vaknat för klassiska drinkar har han också fått en renässans och en nyutgåva som ni kan köpa här.
Nästa morgon har vi andra knappt vaknat när det persiska partydjuret bokar in oss på en ny barrunda.
Så jag väljer en soft sång.
Tags: 1900 Restaurang, Charles H Baker, DN På Stan, Internet World, Kåken, Riche