Dagen blir bara kallare och regnigare. Vi hamnar på Victoria för att det är lite off. Den yngste tar en burgare, jag moules mariniere. Det går inte att misslyckas med moules mariniere.
”Vilka är det godaste musslor du någonsin ätit?” säger HC och jag svarar att det är svårt att säga för moules mariniere är gott men har liksom en tendens att smaka lika gott överallt och de är ett säkert kort så länge man inte blir matförgiftad. När hans syster pluggade i Belgien fanns det ett ställe, alldeles mitt emot avfarten till slottet, som hette Moules A Go-Go. Dom var bra. Eller i alla fall kul. Vilket det var för huset var helt rosa. Six Collonnes inne i byn hade också utmärkta moules. Och sedan var vi på ett ställe vid gamla torget i Antwerpen där fönstren var blyinfattat glas och alla bänkar i nednött trä och det kändes som om Rembrandts nattvakter skulle titta in på en pilsner vilket ögonblick som helst. Där kokade dom musslorna i mörkt öl och dom var också bra. Liksom den där gången vi tog en tidig lunch längs kusten efter La Rochelle. Och så vidare.
Moules mariniere är det helt enkelt väldigt svårt att misslyckas med.
Tags: moules mariniere, musslor, Victoria, Waterloo
Under en Belgisk middag häromdagen med Belgiska bekanta på Duvel fick jag lära mig att äkta belgare äter musllor med pommes.
Efter två stötvisa osäkra skratt från min sida läste jag av i deras ögon att pommes och moules var som smör och bröd. Kanske inte något för en LCHF tjomme men i en framtid kan det vara värt ett försök.
De gjorde också klart för mig att man inte ska köpa Godiva när man är i Belgien.