En tredjedel av mig är borta nu. Är tvåsiffrig. Under hundra. BMI 24,7. Stabilt. Det är som man säger, första gången sedan mätningarna inleddes…

Titta på den här frukosten, ser den inte sjukt hälsosam ut. De breda gröna bladen är portlack som är en medeltida sallad med ett citrusliknande bett. Hittade den hos Cajsa i går och den är väldigt god även om det är tveksamt om den är prisvärd. Det trådiga gröna är ärtskott som smakar underbart levande och till detta kör jag ett scramblat ägg, vit portugisisk tonfisk i vatten och lite habanerosalsa. I stort sett inga kolhydrater, i stort sett inget fett.

Jag vet inte om jag är i en ketos nu för jag har inga sticks att testa med, men när jag slutade äta fett och gick över till ren protein i torsdags hände något. Blodtrycket rasade ner från 180/95 som indikerade att kroppen var stressad av lchf-dieten, till ett mera rimligt 150/80. Pulsen ligger stabil runt 70. Jag började känna mig lättare, vaknare, mera fylld av energi. Orädd. Fick svårt att somna och vaknar vid fem. Den ömhet och slitenhet som jag känt dagarna innan försvann. Huvudet klarnade (vilket i och för sig skulle kunna bero på att jag blivit rejält ketos-dum). Huden bytte karaktär också och har inget av den där oljigheten den kan få när man fastar.

Intressantast är kanske mentalt. Jag vet inte om det är kärleken, dieten, yogan eller en kombination men när sonen la beslag på TVn igår kväll och jag la mig på sängen så kände jag mig precis som ett barn, fullständigt närvarande här och nu, ett med allt. Det skumma var att det var precis som David Bowie sjunger ”waves of joy are drifting through my open mind, possessing and caressing me”. Fånigt, eller hur? Dock väldigt skönt när man befann sig där.

Idag är det yogafritt. Lisa spände ögonen i mig och förklarade att lördagar SKA vara det och jag vågar inte säga emot. Jag är fortfarande lite intimiderad av insikten att de där ljuden av astmasjuka blåvalar jag hör i lokalen inte är en CD de spelar i bakgrunden utan något som mina högt värderade yoga-kollegor faktiskt gör. Och det är lite knäckande. Nästa projekt: att få ordning på mitt andningsljud vilket inte kommer att bli lätt. Jag menar, i mitt barndomshem hade andning som hördes utgjort grund för en rejäl misshandel.

Efter drygt två veckors daglig hårdyoga tror jag det är dags för en timma med privat instruktör.

Tags: ketos, portlack, yoga

This entry was posted on lördag, juni 13th, 2009 at 9:23 and is filed under GI - a success story, Lagat där hemma, Min Kemiska Romans, Ögonblick av zen. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.