Orangeriet är Melker Anderssons nyöppnade bakficka till Kungsholmen och redan ett favoritställe med sina bisarrt udda möbler och känsla av kolonial dekadens. Tänk stora rottingfåtöljer, palmer, Sigourney Weaver och en ung Mel Gibson i ”The year of Living dangerously” och bakom apelsinträdet kan Sydney Greenstreet stå och deala förfalskade visum med Peter Lorre.

Menyn till lunch är bara ett halvdussin rätter lång, en sallad med räkor, en quiche med sparris, en grillad macka och så vidare. Jag tar den kalla ärtsoppan med mynta och Antonia fisksoppan. Hon har just kommit hem från en vecka i Rimini och konstaterar att italienarna inte är lika noga som svenskar med att ha hela och rena bilar och att jag nog är italienare i det avseendet för jag har större delen av sörmlands insektspopulation mosad mot fronten. Jag tar det som en komplimang.

Den lilla mörka servitrisen gör en grym macchiato.

Bakom oss sitter Andres som är barmästare på Le Rouge till vardags, så Antonia och jag bestämmer oss för att vi ska ta ett barhäng här senare i juli och ge Kungsholmsnatten en chans.

Och jag hade tänkt välja ”Saturday night beneath the plastic palm trees” men den finns inte på Spotify så det blir en mycket mera plastig och ironisk tropikalism.