Står utanför Operan och röker med John Erik Eleby. Han har just sjungit Tosca där inne, hon såg den med kusin och moster och nu äter vi middag på Operabaren. Kusinen tar entrecote, moster den rimmade laxen, sångaren en Öjebytoast, hon räksalladen och jag en råbiff men först tar vi alla några ostron och sedan under natten känner jag att det var ett misstag.
Jag gillar Operabaren. Det är ett av de ställen jag går på där jag sänker medelåldern. Någon säger att det är ett ställa där man kan åldras med värdighet, men jag är tveksam. Den förre tenniskommentatorn/deckarförfattaren ser inte ut att ha gjort det, men mostern tar sig och när vi går ber hon om en cigarett.
På vägen hem är Stockholm vindpinat och avstängt och Love 2010-festivalen känns mer öde än jag sett huvudstaden när små grupper av illa klädda lantisar vandrar hem i natten.
Lördag eftermiddag sitter jag på min espressobar när rockpoeten kommer fram och hälsar. Jag berättar att jag sitter och försöker rekonstruera mig själv som mänsklig varelse efter ett par dåliga ostron och lägger till att eftersom han en gång lånade Nicos första soloplatta av mig och jag dessutom har pushat för en av hans sånger här på bloggen så har jag inga som helst problem med att ta åt mig äran för att ha byggt hans karriär.
Han skrattar och säger att han valt att inte köra Facebook för han tycker att musiker ska var lite hemliga och tror att det är fel att berätta om hur han hämtar barn på dagis och handklar toalettpapper på ICA Matrester, men han gillar Maruas twittrande för Mauro är enradarnas mästare.
Sedan hör kusinen av sig till henne och säger att det inte kan ha varit ostronen, det måstee ha varit råbiffen.
Well, whatever!
