Ett team brittiska forskare har hittat en kemikalie som återskapar alla de positiva effekterna av alkohol utan några av de negativa. Du får den gamla sköna känslan av välbefinnande och avslappning som brukar komma i samband med det andra glaset vin men slipper baksmälla, huvudvärk, beroende och personlighetsförändringar. Bäst av allt, säger forskarna. Det finns ett motmedel som gör att du nyktrar till i princip omedelbart.
Det fungerar ungefär så här.
I onsdags slutade jag använda vinterduffeln och sedan i går kompletterar jag mina kosttillskott med antiallergipiller – telfast - så det är verkligen vår i luften. Det märkliga är att gruset i ögonen och muskelvärken alltid kommer när snön börjar smälta och sedan går över i god tid innan allting börjar blomma och ha sig. Jag har aldrig begripit varför det är så, men någon sa att det är snömögel jag inte tål och det ska finnas i allt damm som virval runt när solen kommer fram.
Däremot är det verkligen vår nu. Officiellt.
Alla skriver alltid om hur jäkla gott allting de äter och dricker är. Det här handlar om motsatsen, det värsta jag stoppar i mig frivilligt. Och då menar jag verkligen hemskt. För när jag växte upp fanns det ett pappersbruk någon mil bort som fyllde en hel havsvik med utsläpp som såg ut ungefär som ett hav av fruktyoghurt som någon spytt upp och som sedan legat i solen och skurit sig. Så ser den här proteindrycken ut.
Den smakar dock värre. Tänk er djävulens piss och tänk er att djävulen ätit sparris i 10 000 år och lägg sedan till universums mest artificiella skogsbärsarom. Jag hade kunnat ta det om det inte varit för just skogsbärsaromen, för den kommer tillbaka när man rapar flera timmar efteråt och inte ens ett par skivor chevrette getost rår på den.
När jag frågar om det går att slippa den blir det knäpp tyst i fitnessbutiken. All verksamhet avstannar. Dom stirrar chockerat på mig och frågar:
-Gillar du den inte?
-Nej, jag avskyr den.
-Men skulle det vara bättre om det smakade krita? (Detta sagt med lätt sårat tonfall).
-Ja!!!
-Men det är ju skogsbär…
I går kväll var det som något lossnade i kroppen. I stället för de vanliga 15 gången med skivstången och ha det kämpigt på slutet flög jag genom 30 inte bara tre utan fyra set och sedan var jag pigg och klarvaken och kunde knappt sova. Samma sak med yogan i morse och efter den bestämde jag mig för att ta fram proteinpulvren så det här blev frukosten.
Jag var hos min tandläkare efter lunch. Hon har en tätt sittande vit rock, trycker sig mot mig och säger ”Du har så väldigt bra saliv!” och jag har ingen aning om vad jag ska svara så jag säger ”öh tack” eller något.
Just nu är det bara för miserabelt. Jag jobbar tolv timmar och sover de andra tolv och penicillinet har vänt ut och in på matsmältningen. Pillren jag tar är stora som knytnävar, de känns i alla fall så när jag sväljer dem. Hästar som tar samma medicin vinner guldtäcket på Solvalla och jag har mer antibiotika i kroppen just nu än en norsk fjordlax.
Igår tog jag en kopp tomatsoppa till middag och sov innan dottern var hemma.
Eftersom det inte finns något intressant att säga om mat blir det musik. John Phillips har legat på heavy rotation senaste dygnen efter att hans ”California dreaming” spelat en central roll i ”Fish tank” och den passar sjukt bra dessa kalla, mörka dagar. John var california royalty en gång i tiden och bilden med hans 17-åriga hustru Michelle bak på E-Typen säger egentligen det mesta om honom, den tiden och den platsen. Till sist dumpade hon honom och när han frågade ”Men vad ska jag ta mig till nu?” rekommenderade hon självmord och drog med Dennis Hopper. Efter det var han en komplett wash-up.
Här är en annan av hans låtar om att sitta i New York och längta till LA, samt ett spår från hans ”John The Wolfking of L.A.” Tillägnade alla er som någonsin bott i New York och har mod nog att erkänna att ni inte gillade det fullt ut.
Jag är så där totalt ointresserad av mat som man bara kan vara mitt upp i en rejäl penicillinkur. Jag har halsfluss och äter engrams kåvepenin och magen låter som en luftkonditionering i tredje världen, men när jag vaknade i natt kände jag mig helt frisk för en kort stund.
Hon springer, jag kör yoga och vikter. Hon gillar Center, jag 70%-ig mörk. Hon jagar kalorier, jag kör low carb high fat. Vi bråkar ständigt om diet och det går inte att slå henne med forskning och medicinska rapporter eftersom hon säger att alla är köpta av någon, oavsett vad de säger. Jag förklarar skillnaden mellan snabba och långsamma kolhydrater, mellan blodsocker och ketoner. Hon säger att det enbart handlar om hur många kalorier man petar in och hur många man plockar ut.
Så bitchar vi på.
Från frukosten och framåt. Men där kör jag den hårda linjen med ägg och bacon, lufttorkad skinka, lax och ost. Gärna en rejäl bit av deras lokala blåmögelost och en sak verkar vi i alla fall vara överens om, nämligen att man gör klokt i att ta det riktigt försiktigt med juicerna. Och sedan huggs vi om brödets vara eller icke vara.
Dom kallar det för ett spahotell, men i stort sett alla de andra gästerna är överviktiga och drar åt det sorgliga hållet. Gymet är bra, men under veckan är jag och kvinnan i leopardbinini de enda som använder det seriöst. De andra går till supermercadon för att handla dricksvatten, vi går dit för att handla cava och pistagenötter som vi petar i oss på balkongen medan vår hud absorberar after sun.
När jag kommer hem väger jag mig och ligger på plus minus noll. Om det inte varit för skumbilarna hade det varit minus. 
Vi firar det med något sublimt.
Jag har ett vagt minne av att det var en kvinna sent i fredags som ondgjorde sig över Nytorget Urban Deli som en dålig Dean & Deluca-kopia tio år för sent och jag minns att jag höll med, men idag svänger jag genom lokalen på väg hem från yogan och dom har Ernst Billgren som kund vid charken fullt med vackra kvinnor i bardelen och det är trevligt varmt halvskumt och atmosfären formligen skriker chardonnay, så jag ska ge dem några chanser till.
Yogan gick förresten bra. Kroppens känns starkare nu och musklerna laddade av en vecka på kreatin, beta-alanin och andra proteinpulver och nu kör vi hårt fram mot julens totala förfall.
Tills dess, så här.
Gå ut tidigt en söndagmorgon och du möter en märklig mix av pigga pensionärspar som blänger ilsket och walk of shameare som slår bort blicken. Hint för framtiden: slå aldrig bort blicken när du gör en WoS.
Det är tredje yogapasset på fem dar efter en paus på nästan två månader. Jag har toppat upp mig med en mix av proteinpulver och det känns som jag bryter ner träningsvärken idag. Ungefär samtidigt som jag går ner till de sittande övningarna passerar jag det som en finansanalytiker skulle kallat ett tekniskt motstånd och allt lättar. När jag går hem är allt bättre än det var på väg dit och det är långt ifrån alla dagar det känns så.
Nu är de första barnfamiljerna ute på Nytorget. Ungarna skriker, föräldrarna kurar påklädda och orörliga. Jag minns hur det var och det var, typ alla tidiga söndagsmornar i Enskede ridhus när kölden gick ända in i benmärgen.
Bilden föreställer den serbiska hummern som mötte sitt öde som en lobster roll i går kväll framför piloten till ”Trauma”, grovhackad, mixad med fransk majonäs och serverad i en värmd levain-baguette. Jag känner mig lättare också och ska försöka kasta några kilo till trots att min party girl säger att det inte behövs.
En sång för en lördagskväll kan fungera för en söndagförmiddag också.
Det är en dag på kreatin och andra kosttillskott. Det en dag av bultande träningsvärk och aching in the places where I used to play. Det är en dag för åtta avsnitt av ”Trauma”. Det är en dag då en dubbel macchiato långsamt får livet att återvända till sönderyogade lemmar och jag försöker komma ihåg om jag verkligen lät den lilla blondinen utmana mig på thaiboxning i går kväll. Jag minns att jag försäkrade att jag var en komplett fegis, men de biffiga killarna hon hade med sig skrattade bara.
Först dock, jag fyller på mitt äppellager och handlar färska blåbär till nästa frukost och så har jag en nykokt svensk hummer i kylen, majonäs och surdegsbaaguette och det enda som verkligen oroar mig är att jag köpte den väldigt billigt av en av serb-babens kompisar och jag menar, s e r b i s k hummer? Det låter inte så där oerhört förtroendeingivande, eller hur.
Jag funderar på om jag borde ha stulit hennes sista citodon?