Jag hängde med en kvinna som valde att komma till mig i stället för att gå på Mattias Dahlgren och äta en åttarrätters med Gordon Ramsay och då fick jag för mig att hon verkligen älskade mig, men det visade sig att hon bara var totalt oimponerad av mat.

Hon jag ser nu ger mig inga sådana illusioner, hon förklarar glatt att hon inte skulle tveka två sekunder innan hon stekte mig för Gordon, eller enbart Mattias för den delen.

Och så tjatar hon på mig att jag måste skriva om ”Julie & Julia” som hon fick mig att se i helgen, men det är svårt för jag vill skriva om mat och relationer. Det är vad jag försöker göra i den här bloggen, men då i formen av att äta elefanten en liten bit i taget. Och här står den plötsligt mitt i rummet och tornar upp sig framför mig och då vet jag inte var jag ska börja.

Så jag säger att ”Julie & Julia” egentligen är en film om två förhållanden och hur mat håller ihop dem, att matlagning är som relationer för att det handlar om omsorg, om att bry sig och om att ge saker tid så att de bli gjorda ordentligt, att recept spelar en väldigt liten roll vare sig i mat eller förhållanden och att Nora Ephrons manus är väldigt, väldigt bra.

”Men vad tyckte du om Meryl Streep som stor och skrikig mat-tant?” frågar hon.

”Jo bra”, säger jag, ”hon var väl kul” och jag vågar inte riktigt erkänna hur förtjust jag blev i Amy Adams.

Inlägget behöver en sång också, men jag förstår ärligt talat inte varför jag valde den här.