Nu meddelar Leijontornet att dom kommer att stänga till sommaren och det ryktas att hotellet inte vill subventionera restaurangen längre nu när den tappat sin stjärna. Edsbacka krog, Paul & Norbert, Leijontornet, det är 80-talets fine dining-tempel som försvinner men gör det egentligen så mycket? Och är det inte fan så mycket roligare att stöka på B.A.R. än att sitta och skruva på sig i stelheten på Lux?
Egentligen är jag nog lite trött på mat. Mat har blivit för viktigt och därmed så väldigt svennebanan och husvagnssemester, så mycket 90-tal och tillkämpad exklusivitet av vanliga, vanliga människor som inget hellre vill än att vara speciella, tvångsmässiga fyllegrillare som inte klarar av att ta tag i sina liv och sina förhållanden, mekaniska parader av ”upplevelser” för Taffel-människor som inte vågar uppleva något om det inte kommer på en tallrik och mest boooooring av allt är finkrogar där man dyrkar den goda mathållingen som den var hög religion.
Så jag säger, lugn och fin, lugn bara. Sååå viktigt är den inte. Den ska vara god och den ska vara vällagad men den är ärligt talat en bisak.
Jag gillar barhäng, trängsel, folk, kroppskontakt, välblandade drinkar och begåvade samtal. Mest av allt begåvade samtal.
Hemma steker jag två ägg. Äter jag ute föredrar jag Texas Longhorn och enbart köttet.
Och dagens lunch blev Blooms mörka rågsur med sardinas piqante och en skiva tomat som inte borde ha nämnts samma dag som ordet solmogen.
Jag satt i en sådan där panel på en mässa och pratade om Internet och dom frågade oss vad som händer de kommande fem åren, vilken blir nästa bransch som nätet förändrar i grunden och Morris som satt brevid mig svarade: mat!
Inte riktigt så att jag förstår hur, men det känns som något måste hända och mest av allt känns det som att väldigt många av de där små pittoreska gårdsproducenterna borde ha något mer att erbjuda förutom att de är små, pittoreska och sitter och häckar på sina gårdar och att någon eller några av dem borde göra något uppseendeväckande och att svensk matproduktion behöver bli det svenska matundret på samma sätt som vi har det svenska modeundret, men mest av allt så önskar jag mig en egen köttkyl ungefär så som mina mest snobbiga vänner har egna vinkylar.
Idag lunchar jag på RAW och i kväll minglar jag på Ernst & Young och om ni kommer förbi där och är trevliga kanske vi går på Kåken och dricker negronis efteråt.
…som Jerry Seinfeld skulle ha sagt.
Plötsligt är de det värsta som finns. I min ICA-butik dyker det upp korvar som säljs som E-nummer fria, men det enda som skiljer dem från andra korvar är att man skriver ut ingrediensernas hela kemiska namn i stället för att ange deras E-nummer.
Jag är inte övertygad om att det är bra.
Jag är ett stort fan av en rad E-nummer. E 140 är klorofyll, E 160 paprika, E 162 rödbetsaft, E 152 järn, E 270 mjölksyra, E 290 koldioxid, E296 äppelsyra samt E 220 svaveldioxid. E300 är c-vitamin, E330 citronsyra, E440 pektin, E901 bivax, E948 syre som faktiskt är en ganska bra grej. Get the point?
Jag frågar serb-baben och hon säger att jag måste hålla med om att det är något helsjukt i att vi måste tillsätta en massa saker till mat för mat bör vara naturlig.
Nej, varför det? Vi tillsätter salt som är ett konserveringsmedel som vi gillar för att det får maten att smaka gott. Vi kryddar. Vi sockrar. Vi häller vin i grytan för att det ger smak och färg. Apelsinjuicen blir godare med en skvätt vodka och lite grenadine.
- Nu är du bara dum. Du förstår precis vad jag menar, säger serb-baben och tar en klunk till av sin sojamjölkslatte.
Här är dagens udda låtval. Fråga mig inte varför.
Hon drar sin hand över papperet på ett sätt som nästan gör mig svartsjuk och så ber hon mig känna själv, hur tjock, styv och lyxigt mattlackad Jamie Olivers tidning är. Som en exklusiv konsttidskrift. Och när hon berättar att hennes systrar trodde det var något fel på papperet för att det inte var glansigt så är det inte smickrande för systrarna.
Jag förstår vad det är hon gillar. Dom har lyckats fånga hela Jamies damp-skadade huligan-charm samtidigt som dom trycker på lyxpapper och har loggan i guld. Det fungerar. Det är ”brill”, ”nosh”, ”pukka” och ”excellent”. Och jag säger att det är just det här som brittiska kockar är så duktiga på, att konvertera sig själva till lönsamma affärer. Jamies bolag Sweet as Candy kontrollerar inte bara tidningen och kokböckerna utan också dryga dussinet restauranger världen över och nu i vinter håller dom på att raisa kapital till 30 italienska Jamie Oliver-restauranger i Asien.
Kolla in hans website. Han har till och med lyckats vinna ett TED-pris.
Mat-Tina har en bit kvar där.
Jag frågar småbrudarna på espressobaren varför dom alltid knackar koppen innan dom ger mig min dubbla macchiato. Dom svarar att dom vill bli av med bubblorna. Varför det? Enbart för det ska se snyggare ut!
Svårare än så behöver det inte vara.
I morgon tänker jag ta upp yogan igen. DN har en stor grej på min lärare Lisa idag. Jag har saknat henne och kroppen yogan så nu bestämmer vi att foten håller.
Det blir mycket skivstång just nu och det regnar. Jag är arg, väldigt arg på det där slå-sönder-en-tunneltåg-vagn-eller-två-sättet men kanaliserar det i den stillsammaste revolt jag kan tänka mig när jag begår etikettsbrottet att skära ägg-gulan med kniv. Jag gissar att jag aldrig kan se Magdalena Ribbing i ögonen efter det här.
Här är en sång för måndagen 19 oktober och här är en till, där flickan med universums sexigaste näsa sjunger bara för er.
Det här är Lottas godisskål just nu. Det ser alltid ut så här i godisskålar, lakritset ligger kvar orört på botten? Så varför finns lakrits? Ingen vill ju ha det.
Hittade de här på Bondens Egen på Söder för en stund sedan. De låg i en låda ihop med några traditionellt formade smala röda. Killen som sålde sa att de var piri piri vilket de inte är men han hade ingen koll, hans grej var tomater.
Jag trodde först att de var habaneros, men nu lutar jag åt att de är jamaikanska scotch bonnets. Av olika skäl har jag inte vågat smaka än.
Någon som vet eller vill gissa, skriv en kommentar medan ni lyssnar på två vackert sjungande flickor.
Stan är full av näktergalar. Nyss såg jag venus lågt över hustaken på Ringvägen och snart går solen upp. Är nyduschad och fundrar på ett andra glas rosé innan jag går och lägger mig.
Har precis kört upp från Skåne på drygt fem timmar och blivit påmind om hur mycket jag saknar natten; täta dimbankar över småländska höglandet, de belysta träden i Hölje som ser ut som ett kraschat UFO i natten, 180 kilometer i timmen genom Jönköping och tradare som verkade stå stilla, Vättern som en spegel i midnattsljus, fyra vackra men väldigt förvirrade flickor i en B-klasse på Stafsjö statoilmack i tidigt morgonljus. Det är en annan värld om natten och under åttiotalet levde jag i den, sov till tre på eftermiddagarna gick sällan till sängs före fem på mornarna men så skaffade jag barn och förlorade allt det där men nu kommer det tillbaka och jag lovar mig själv att slarva mera med mina tider för världen är som bäst när vanliga människor sover.
Tidigare i Skåne har vi missat själva grillningen av vildsvinet. När vi kommer är det redan styckat och placerat på värmning.
Sonen säger att det konstiga med gris är att de bästa bitarna inte alls är bäst utan att det är de dåliga med med en massa skinn, fett och ben som blir godast och han har helt rätt. Nacken, ribsen och läggen är grymma. Kotlettraden däremot är lite trist och trådig. Bukbitarna är makaklösa. Makalösa.
Av alla tillbehören är Chillas äppelchutney med persilja och röda chillies oslagbarast för den fungerar så väldigt väl med vidsvinssmaken, köttets sälta, röksmak och med glazen.
Jag har outat mig själv som en kimchi-hamstrare och får äta upp det. Förhoppningvis fungerar min coleslaw som en viss kompensation.
Mårten är grym på asiatisk mat, men särskilt kinesisk. Nu har jag lurat av honom ett löfte att gästblogga här. Ni ska se fram mot det.
Dom andra dricker bäsk. Riktig skånsk hemgjord bäsk. Och skåningarna gillar när stockholmare som tror att dom tycker om sprit grinar illa och nätt och jämt klarar av det. Dom har en variant för oss tunnisar norrifrån som dom rundat av med lite portvin och likör, inte enbart rå malört och alkohol. Det är den som får stockholmarna att grina illa.
När Ilja backar på för fjärde gången och John serverar cupcakes och allt är som trevligast måste vi lämna det här paradiset för E4an i ett av de offer som familjelivet kräver. Just då ringer hon från en stad i Frankrike och jag lovar att tänka lika mycket på körningen som jag tänker på henne.
I bilen tjejlyssnar vi på den här som märkligt nog är sonens val. I jämnhöjd med Gränna fyller han 17. Grattis grabben!