The last of the tomatoes are coming in now, wide and cracked, heavy with the captured humidity of passing summer, each one a Neruda poem shedding its own light, benign majesty. It is time to eat them, these sunsets of the season, then put away our flip-flops and face the fall.
Det låter ungefär så här.
Det finns en fisk i Medelhavet som heter rascasse och det påstås att man inte kan göra en riktig bouillabaisse utan den. Uer fiskas utanför Norge och påstås vara en annan art, men dom ser ut som dom familjerna i alla fall haft samma mjölkbud för båda har rött skinn, gigantiska ögon, vassa fenor och ett fast vitt kött som håller ihop när man grillar dem och det är precis vad jag gör med en hel uer denna kväll.
Jag gissar att jag borde konsultera Sir Alan Davidsons båda uppslagsverk ”North Atlantic seafood” och ”Mediterranean seafood” men just nu orkar jag inte.
Vi kör italienskt.
det betyder att vi börjar, inte med pasta men väl med en svart risotto med bläckfiskbläck, nyskalade räkor och hackad bladpersilja där jag kokar risotton på en fond jag gjort av räkskalen.
Till uern äter vi en sallad på bladspenat och små gurkor och fänkålsrostade tomater och efteråt gör vi en rejäl djupdykning i bostadsbytarbranschen assisterade av en liten get-camembert och en flaska uruguayansk rödvin som hette Idenity. Faktiskt. Som vanligt köpte jag för att det var en snygg flaska med vacker etikett.
Sista bilden är dagens lunch som är den sista uern på en skiva av Blooms special.
Alltså, ni måste bara se de här bilderna. För vi var några som pratade restauranger i Tokyo. Någon skulle dit på en snabbis och ville ha tips och då var det någon annan som beskrev ett ställe som fokuserar på tofu. Jag vet. Jag vet hur totalt B det låter, men dom som varit där pratar i termer av ”det godaste jag någonsin ätit” och bilderna som finns här är helt fantastiska.
Ni måste bara kolla in dem.
Och ni måste bara höra den här. Mitt hjärta bara brister…
Vi har en dag på klipporna. Hon dyker. Jag fegar och klättrar försiktigt, försiktigt i. Hennes dotter filmar allt med sin iPhone. L säger att jag måste ha ögonen öppna när jag dyker för då kommer jag förstå att förstå att vattnet inte är gröngrumligt utan smaragdsgrönt och kristallklart.
Vi äter röding. Dom sålde den i lokala fiskeläget men det är fjällröding dom flugit ner. Jag fyller den med rosmarin, salvia, mejram, koriander och färsk lök, saltar och lägger tunna limeskivor över och under den innan den hamnar i folie på grillen.
För en gångs skull denna sommar dricker vi vitt och jag tar en stor campari apelsinjuice medan fisken lagar sig själv.
Det tog ungefär lika lång tid som den här sången.
Hon ber om ursäkt för att hon inte är en bag of laughs. Jag säger att det behövs inte för det är hon inte annars heller, möjligen en bag of sarcasm men hon behöver inte vara det heller om hon inte känner för det och då kysser hon mig.
Vi ser The Ghost Writer. Ewan McGregor gör misstaget att ta ett jobb där företrädaren dött under mystiska omständigheter och det ska man aldrig göra. Efter 20 minuter förstår jag vem skurken är. Jag säger att alla Polanskis kvinnor är sirener, skönheter som lockar män i fördärvet. Hon säger att det är i väl alla och på det går vill Bistro Süd där musslorna är slut så hon tar en carpaccio och jag en fransk råbiff.
Vi pratar begravningar och jag berättar en väldigt omständlig historia om min fars begravning där min dåvarande signatur-fil råkade hamna i en dikt av Dylan Thomas och prästen med högtravande stämma läste:
”Do not go gentle into that good night,
rage, rage against the dying light,
love me, love my dog”
Vilket var precis vad jag och barnen behövde höra just då trots att ingen annan begrep något. Och nästa jul fick jag manschettknapparna av dem i julklapp.
Jag vet inte varför jag kom in på det just nu. Jo, förresten, det vet jag. Men vi håller det utanför listan och spelar en sång.
Jo, det är jättekul med en bok om sjuttiotalets mat men kom igen, Jocke Månlöf, 10 år. Månlöf! Varken Google eller Hitta får upp någon Månlöf och inte ens poliser hette sånt på 70-talet.
Freud sa en gång att frågan han aldrig lyckats besvara löd ”Vad vill en kvinna ha?”.
Ett nätverk jag är med i försökte besvara den genom att laga tre rätter ur Maria Paulssons ”Köksvägen till en flickas hjärta”. Vi var 13 killar och fyra flickor i en ateljé i Vasastan en tisdagskväll och vi lagade moules, lammentrecote med persiljepotatis och en citrussallad med mynta och chokladfondant.
Thomas och jag ansvarade för fondanten. Han blev märkbart orolig när jag struntade i receptets instruktioner, men jag sa att om man följer ett recept har man inte lärt sig någonting annat än att läsa innantill och att han kanske inte borde göra som han blir tillsagd för han är ju VD. Dessutom, det finns nog inga recept för hur man tar sig till en kvinnas hjärta.
Vid bordet förklarade Mia som ska börja jobba för ett stort kosmetikaföretag i Moskva att det är trevligt när vi män håller på och fuzzar med omständliga middagar men bara någon gång då och då. För så viktig är inte mat. Och det kan bli för mycket av fuzzandet.
Efteråt frågade jag den amerikanska killens fru vad hon tyckte. Vilken av alla dessa rätter hade haft effekt och jag undrade särskilt om just chokladfondanten med lite flingsalt på toppen gjort något för henne. Hon tänkte en halv sekund och svarade att vinet hade gjort det.
Shit, och jag som inte ens kom ihåg att ta reda på vilket vin det var.
Om ni undrar så är innehållet i den här burken en majonäs som är gjord på baconfett, ett resultat av experiment som Serious Eats gjort med diverse olika animaliska fetter. Jag säger inte att ni ska pröva det hemma utan nöjer mig med att citera Jay Leno:
‘KFC coming out with their new Double Down sandwich. It’s bacon and cheese wrapped inside two pieces of fried chicken. In fact, today, al Qaeda said, ‘We quit. When it comes to killing Americans, we can’t keep up with you guys.’
Den här sången är tillägnad till den lösa delen som hänger på undersidan av min bil. Och till Jan som tipsade om baconaissen. Tack Jan!
Aaah, New York.