Vi flyr hals över huvud från regn, dimma, kyla, ångestladdning och aggessioner. När vi tankar straxt efter Toulouse skiner solen, vi har en het, torr vind i ryggen och står på en gångbro över motorvägen och jag kysser henne länge. Efter fyra timmar är vi i solen och ligger på stranden och L är lycklig, lycklig, lycklig och vi behövde aldrig betala 24 000 för att flyga till Grekland vilket vi på fullaste allvar övervägt att göra.

Vi handlar vita persikor. Vi dricker mojitos. Vi softar på en enkel servering nere på stranden som L älskar för den påminner henne om Ibiza. Vi äter gåslever, grillad bläckfisk, råbiff och jätteräkor och till och med bandet som spelar polkor på det lilla torget är underbart.

Efteråt sover vi omslingrade medan en mild bris från havet leker i gardinerna.

Det här havet.

Här hade jag tänkt skriva om all den fantastiska maten vi åt på det underbara franska slottet där vi skulle vara en vecka, men ibland blir inte saker och ting som man tänkt sig.

Alltså, hur illa kan det bli?

Den röda osten är en baskisk historia som några tagit med sig och som vann silvermedalj på ett ost-VM härom året och den var helt grym, krämig och syrlig. Champinjonerna är stekta med rosmarin. Endiverna är stekta i ankflott och jag bara önskar att jag kunde fortsätta med en lång lång lista men den slutar liksom här.

Så hur illa kan det bli?

Slottet är långt från tiptop och de flesta rummen ligger en trappa ned i det som raskt döps till Fritzl-källaren, de är mörka, fuktiga och det luktar ovädrat för fönstren går inte att öppna. Upstairs är standarden visserligen bättre än billig konferenslokal men det är lika fuktigt för regnet öser ner och efter tre dar luktar alla som sura gamla wettexdukar.

Hur illa kan det bli?

Vindistrikt låter så bra på pappret, lite romantiskt och förfinat så där men i praktiken är det fattiga rullstensåsar där man odlar vin för att inget annat kan växa och den närmaste staden – lika raskt omdöpt till Chevrolet – är magnifikt charmlös. Plus att den fungerar som någon sorts mystiskt vortex för regnmoln.

Hur illa kan det bli?

Typ poolen. Inte ens L som älskar att bada klarar av den.

Hur illa kan det bli?

Men maten då, tänker ni kanske, den underbara franska maten. Jo. Den fanns nog någonstans men inte hos oss för vi lyckades med konststycket att sitta mitt i världens främsta matland och laga klibbig överkokt tagliatelle med en sås på rester som ser ut som någon redan ätit den en gång. Överkokt pasta kan jag äta varje dag i lunchmatsalen. Faktum är, dom gör den bättre. Och jag hatar att skylla på andra för jag borde tagit ett fastare grepp om köket själv men nu är det tyvärr så att usel matlagning inte lockar fram mina bästa sidor.

Hur illa kan det bli?

Eftersom jag är osäker på fransk förtalslagstiftning släpper jag tråden här.

L stod inte ens ut 48 timmar. Jag klarade fem dygn. Då hade caretakern redan gett upp och dragit och lämnat oss gäster med det fulla ansvaret för gårdens hund, katter och hästar. Go figure.

Så tidigt på morgonen medan dimman låg tät som Skåne i december, de andra sov eller var ute på långa tala-ut-promenader kastar vi oss i bilen och flyr som små råttor från skeppsbrottet.

Vi körde typ 150 kilometer i timman.

Andra dagen på Slottet har vi fått nog. Och då menar jag nog. Vi packar in TV-chefen i baksätet och kör mot kusten för Arcachon är liksom ostronens Las Vegas och vi sitter på strandpromenaden och tar var sin asiette med musslor och ostron och skaldjur och kvinnorna dricker var sitt glas bubbel och vi tar chokladfondant efteråt och det är riktigt, riktigt trevligt och vissa stunder bryter faktiskt solen genom och himlen, ja, den är verkligen blå.

På väg hem ser vi var vi bor. Ovanför tornar molnen upp sig blåsvarta.

Det ser ut ungefär som det brukar göra i skräckfilmen alldeles innan utomjordingarnas moderskepp anländer eller när en multidimensionell port till ett parallellt universum av ren ondska börjar öppna sig.

“And I have seen the swords of Abraham, blazing over East of Eden”