Vi ses över lunch. Vi handlar vin och bubbel i lådor och lastar i min bil. L föreslår en snabb lunch och frågar var. Jag vrider ratten mot Chez Albert och trycker ned högerfoten.

Så frågar hon om jag varit där med någon annan, om jag brukar ta mina kvinnor dit för att imponera på dem med soltorkade sydfranska oliver, nyinflugna surdegsbröd, färska gröna valnötter och hemgjorda chippolatas men jag svär mig fri. Vem, jag, stila med mat? Nu förstår jag inte riktigt vad du menar min älskling…

Hon tyckte dock att Albert, Albert jnr och fru Albert alla tittade konstigt på oss.

Efteråt i bilen kryper det fram att L själv har varit där med en av sina tidigare, så jag vilar min låda.

När hon kommer hem från yogan har jag gjort tekokta bovetenudlar med en lätt, cederlagrad japansk soya, padronepeppar och massor av färsk koriander, men hon saknar proteiner och kompletterar med en äggröra.

Men vem är jag att klaga, Morrisey gör det ju så oändligt mycket bättre.

Jag erbjuder mig att fixa parmesan. L säger att det inte behövs. Jag fixar parmesan ändå och varje gång jag svänger förbi Nytorget Urban Deli är det fullt och det finns alltid någon jag känner som sitter där. De chica tjejerna på vår markandsavdelning har börjar åka från andra stadsdelar för att ta ett par glas vin här eftersom det “är ett så häftigt ställe, precis som i New York”. Nåja. Men ställen som attraherar vackra kvinnor brukar lyckas.

När jag ska betala min parmesan är det dock tomt i butiksdelen och ingen sitter i kassan.

Nu är det inte så att det är en dålig butik, men mycket av det dom har är samma varor som en vanlig ICA-butik och det behövs inte ett ställe till som säljer Barilla-pasta så jag undrar hur länge det dröjer innan dom bygger ut restaurangdelen och drar ned på specerierna.

Sången är tillägnad oktober månad som snart är över oss.