Jag har en personlig admin-dag där jag fixar en massa deklarationer och rapporter och redovisningar som blivit liggande och jag äter lunchen framför datorn. Den består av en vanlig två-för-15-kronor-mozarella och ungnsrostade solmogna sicilianska tomater som blev över från middagen i går och trots att det inte på något sätt är stor kokkonst är det riktigt bra eftersom tomaterna är så fantastiska.
Tags: caprese
Landet Brunsås påpekar hur fad-driven den svenska matkulturen är och hur fort en vurm för udda styckdetaljer går från något exklusivt till att bli husmanskost. För oxkind tog det väl knappt två år och då kan man ju undra vad dom gör med resten av oxarna nu när det enda folk vill ha är kinderna. För dom gör väl något av dem? Vi kanske får se produkter av typen “oxkindstyckat högrev”.
När döttrarna var små lagade jag en oxsvansgryta och när dom åt sa jag “Tänk vad synd det är om de små kossorna som inte har några svansar nu” och då fick jag en svart blick av hustrun och några timmar senare satt Monica och dinglade med benen och såg dyster ut och när vi frågade hur det var fatt sa hon “Jag tänker på kossorna. Inga svansar har dom. Och blodet rinner. Och dom fryser” och då fick jag en svart blick till av hustrun när hon la armen om barnet och förklarade att det nog inte var som pappa sa.
“Näha, hur är det då?”
“Dom har nog ätit upp resten av kossorna också.”
“HAR DOM ÄTIT UPP RESTEN OCKSÅ!!!”
Och jag trodde att jag såg en militant vegan födas där och då, men hon verkar ha klarat sig relativt oskadd från sin fars pedagogik.
Det kräver sin sång.
Tags: oxkind, styckdetaljer
När jag säger till hovmästaren att jag letar efter ett sällskap undrar hon med lite fruktan i rösten om dom är journalister.
Ja, det är dom. Det vill säga en del av dem är det fortfarande. Och det är den gamla journalisthögskoleklassen som har sin årliga middag på Wasahof och eftersom jag är sen får jag pressa ner mig mellan borden och i stort sett tigga till mig min råbiff. Ta den halstrad så får du fries till säger Åsa och beställer in en San Miguel 0,0 till sig själv.
Årlig och årlig förresten, vi inledde traditionen förra året och det verkar som alla var förvånade över att det var så sjukt trevligt att ses igen. Och det är det nu också där jag sitter inklämd mellan Sveriges mest framgångsrika förlagschef, en kriminalpsykolog som just behandlat en av Sveriges mest kända seriemördare och en tidigare programledare på Fyran. Håll med, mixen öppnar för oanade möjligheter till middagskonversation men det är Sören som stjäl showen genom att vara mästare på dialekter. Han kan tala tjeckiska med exakt den brytning som en kines har efter tre år i Prag och är den ende jag vet som kan skilja nyanserna i den småländska som talas i Finnsjö från den vi talade hemma i Högsby en mil bort. Kanske inte världens mest kommersiella skill, men oslagbart som partytrick.
Vi har redan bokat nästa års middag.
Här är en sång att hålla stämningen uppe med tills dess.
Tags: JHS, restauranger i Wasastan, V77, Wasahof
Joel MMSar i triumf att jag missat delikatessgrossistens butiksöppning med tryffelsmör, gåslever och hela köret. Påsen ovan kostade honom 800 kronor och då syns det inte ens vad det är han shoppat loss på. Hur som helst, han låter lycklig.
No tags for this post.
Jag ringer Janne och Lotta och tar en raincheck på middagen för jag vågar inte ge mig ut i snön på den sörmländska landsbygden och sedan vet jag inte riktigt hur jag tänkte när jag köpte en halv grillad kyckling på ICA men det kan ha varit så att det verkade bekvämt och det kan också ha varit så att jag mindes hur gott grillad kyckling smakade way, way back när jag just hade flyttat hemifrån och var en fattig gymnasist i Oskarshamn och Oskarshamn var en stor brusande metropol och jag kände mig som jag verkligen kommit ut i världen. Fullmatat av fett, flott, smakgivare, grillmixkryddor, aromat, glutamat och E-nummer. Men det var naturligtvis helt fel. För den föll i bitar vid beröring och vätskade sig och var bara allmänt slemmig och då menar jag på ett rent obehagligt sätt, inte på ett positivt sätt som till exempel ångkokta kinesiska hönsfötter i chili kan vara underbart och oemotståndligt slemmiga.
Morgonen efter står jag vid sophinken och funderar på om jag ska plocka upp de sorgliga resterna för att fotografera dem men det går bara inte, det är för motbjudande. Inte ens min inre George Costanza fixar det och det är givetvis precis som jänkarna säger; det är aldrig för sent att skaffa sig en lycklig barndom.
Så nu åker jag till Lulle´s och handlar Bresse.
Och Bresse kräver en STOR ljudbild! “My drinks are sipped, my lips are lipped, my lid is flipped”
Tags: grillad kyckling
Alfan slirar på snedden över bron. Genom byarna skymtar krigsfartyg, men Mats har en brasa på gång i sin ombyggda minläggare och han har kokat en tredagars chili som är väldigt god även om kryddningen inte riktigt ger hår på bröstet och sedan har han radat upp alla de rätta tillbehören inklusive små vita majstortillas som han varit och köpt på La Neta.
Först blir det provning av exklusiva single-kaktus tequilor och sedan en grundlig diskussion om begrepp som “wing-man”, “cock-blocker”, “MILF”, “spinner”, om hur man bäst visar sin kärlek i en relation, om konjunkturen i mediabranschen och om gaykulturen verkligen är ett globalt frimureri där man omedelbart är hemma vart man än kommer i världen bara genom att söka upp närmaste gaybar.
När jag kör hem är klockan ett och väglaget om möjligt hårigare än på vägen dit och eftersom jag är trött gör jag misstaget att ställa mig på gatan och torsdag morgon är det bara en stor vit hög där jag ställde alfan. Så vad gör man, jo man spelar något totalt opassande.
Tags: chili, tequila
Hon sms:ar direkt från utdelningen att det blir Gustav Trägårdh på Basement i Göteborg.
Tags: Årets kock
Bacon tar ett steg till och från och med idag är vi Bacon – a Love Story. Det är vi för det mesta, men vissa speciella dagar kan det hända att vi är något annat.
Vi firar det med ett halvdussin nya loggor som Caroline Larsson gjort och kommer att rotera mellan dem. Och eftersom sonen slagit fast att Bacon utan bilder är Major Fail så lägger jag in porträttet på Joan Didion för att hon är liten, cool och för att hon skriver världens vackraste meningar.
Läs här bara:
In The Islands 1975:
The 8:45 a.m. Pan American to Honolulu this morning was delayed half an hour before takeoff from Los Angeles. During this delay the stewardesses served orange juice and coffee and two children played tag in the aisles and, somewhere behind me, a man began screaming at a woman who seemed to be his wife. I say that the woman seemed to be his wife only because the tone of his invective sounded practiced, although the only words I heard clearly were these: ‘You are driving me to murder.’ After a moment I was aware of the door to the plane being opened a few rows behind me, and of the man rushing off. There were many Pan American employees rushing on and off then, and considerable confusion. I do not know whether the man reboarded the plane before takeoff or whether the woman came on to Honolulu alone, but I thought about it all the way across the Pacific. I thought about it while I was drinking a sherry-on-the-rocks and I thought about it during lunch and I was still thinking about it when the first of the Hawaiian Islands appeared off the left wing tip. It was not until we had passed Diamond Head and were coming in low over the reef for landing at Honolulu, however, that I realized what I most disliked about this incident: I disliked it because it had the aspect of a short story, one of those ‘little epiphany’ stories in which the main character glimpses a crisis in a stranger’s life—a woman weeping in a tearoom, often, or an accident seen from the window of a train, ‘tearooms’ and ‘trains’ still being fixtures of short stories although not of real life—and is moved to see his or her own life in a new light. I was not going to Honolulu because I wanted to see life reduced to a short story. I was going to Honolulu because I wanted to see life expanded to a novel, and I still do. I wanted room for flowers, and reef fish, and people who may or may not be driving one another to murder but in any case are not impelled, by the demands of narrative convention, to say so out loud on the 8:45 a.m. Pan American to Honolulu.
Tags: Joan Didion
