När hon ringer mitt i natten missar jag det, men tidig morgon väcker hon mig. Hon är akut magsjuk. Hon är liten och ynklig. Hon är döende. Det är fråga om minuter. Hon är min partygirl och hon är en drama queen och jag är hos henne på mindre än en timma med vätskeersättning, termometer, nybakat vitt bröd, a-fil, dofilus, provia och två perfekta päron och tar henne i famnen och förklarar att nej, du kommer inte att dö, det KÄNNS bara så och då ber hon om ursäkt för att hon är osminkad så jag tror inte att det är någon verklig fara för hennes liv.

Sedan sitter vi i hennes kök och jag masserar hennes axlar och vi går igenom vad hon ätit som skulle kunna ställt till det så här och i valet mellan raggmunk och vietnamesisk skaldjursgryta är nog raggmunken högoddsaren. Och hon berättar att hon har en medicin som hon fick utskriven en gång då hon blev akut matförgiftad på en ö utanför Sydkorea och ett piller stoppar upp ALLT i typ tio dar varefter man tvingas krysta ut grejerna som en förstföderska , men vi kommer fram till att det nog är bäst att inte ta den. Inte än, i alla fall.

Fast vi hade trevligt kvällen innan. Vi var på en vietnames och vi drack vitt tyskt vin och delade en tallrik av deras blandade vårrullar och efter det tog hon en seafood clay pot och jag en shaking beef som jag bad dem göra extrastark eftersom vietnamesisk mat kan kännas aningen mesig annars.  Och det var vår första kväll ihop på ett tag och när jag vandrade henne hem var Vasaparken insvept i rimfrost och trots att det var sent var det folk – vuxna människor – uppe i pulkabacken och när vi skildes utanför Storstad var allt som det skulle.

Ganska exakt sex timmar efter skaldjursgrytan kommer det första sms:et. Vi säger guilty until proven innocent och spelar något lugnande.