Lunchar med Joel, Jonas och Caroline. Vi går till Fazer. Dom storsatsar på att slå sig in på personalmatsalsmarknaden så den egna matan är ett showcase vilket betyder att man får bra mat för 90 kronor. Mycket bra mat.

Aptitretaren är en liten gubbröra. Jag hoppar över kantarellsoppan, men det ni ser på bilden är thailändska biffar i gul curry, en sallad på äpple, blekselleri och småtomater, en färskoströra med örter, en tapenade, en tomatsalsa, rårivna morötter och isbergsallad med dressing och eftersom Jonas är den store kostkontrolleraren i gänget så känns det tryggt att han ger sitt godkännande.

Vi pratar Japan och Joel lägger ut texten om sjöborre-rom. Jonas och Caroline är lite kinkiga med att äta konstigheter och blir bara mer tveksamma ju längre samtalet fortsätter. Själv minns jag det modigaste jag någonsin ätit.

Vi kom till Hiroshima sent på dagen, jag, Ervasti och Baxter, tre europeiska stipendiater på guidad rundresa i japansk kultur. Stan är även känd för att ha väldigt bra fisk, den ligger vid det japanska innanhavet så det är naturligt. Alltså blir det en fiskrestaurang och där är den engelska menyn givetvis aningen svårtolkad men jag gissar att “Turbo” ska vara “Turbot” det vill säga piggvar och det låter safe så det tar jag.

Alla dom andra får in normala rätter. Jag får ett stort fat med salt. Saltet brinner med en sprit-blå låga. Och mitt på det brinnande saltet ligger en knytnävstor snäcka. Det är en sådan där snodd snäcka, som en snigels, fast större. Och svart. Öppningen är ständ med ett lock. Efter ungefär fem minuter börjar elden slockna. Ungefär samtidigt börjar det bubbla i skarven runt locket. Det finns något där inne och nu blir det kokt i sina egna safter.

När elden slocknat och bubblet slutat tar jag mod till mig och knackar på locket med ätpinnarna. Ut trillar något som ser exakt ut som en nylagd hundskit. Lätt ångande.

Jag tittar på föremålet. Jag tänker: det här en en restaurang. Dom hade det här på menyn. Det ligger inte drivor med döda gäster runt de andra borden. Det stod inga ambulanser på gatan utanför. Det borde rimligen gå att äta det. Så jag tar en bit. Det smakar i stort sett som en nykokt blåmussla.

Nu när jag Googlar ser jag att Turbo är en havssnigel men då hade jag ingen aning och det var troligen den modigaste provsmakning jag gjort i hela mitt liv. To boldly chew where nobody has chewed before. Jonas och Caroline ser EXTREMT skeptiska ut.

Kanske en sång kan få dem på andra tankar.