
Jag har just massakrerat kronärtskockan när hon ringer från fel sida av Vättern.
Hon har barnen där och släkten på väg, jag har ömt överallt på ett väldigt skönt sätt och solbränna. Hon frågar hur jag kan sola på en kyrkogård. Jag svarar att jag gör det på ett värdigt och respektfullt sätt – jag har de svarta badbyxorna på mig. Och jag berättar att jag nästan gjort Rapport och att om dom inte lagt ner inslaget skulle jag ringt och talat om vilket kodord som var en hälsning till henne och bara henne. Hon gissar på “bredband” och vi är överens om att ”bredband” ska bli vårt hemliga handslag.
Och det känns som jag borde varit där. Eller hon här. Jag förklarar att Hitler får fylla tomrummet efter henne, i det här fallet Robert Carlyle som den unge Hitler på väg mot makten. Två avsnitt. Nötterna, osten som är en tunn skiva Jürrs ädel och persikan är för den sittningen och vinet är en spansk rosé på tempranillo-shiraz som heter Storks Tower och är väldigt drickbart.
Det får bli en sång därefter.

Jag målade ett sovrum mörkgrönt, jag bodde med en flicka som blåste glas, det var mitt i sommaren, vi var väldigt kära, hon höll mig med amerikanska arbetarkläder, jag rökte Gitanes och hade pub och sent en kväll delade vi en billig flaska rött tillsammans med en helt perfekt pasta carbonara som jag lagat till henne och medan vi klädde av varandra gick vi loss på hennes pappas 20-åriga maltwhisky och den öppnade våra öron för den enda sång som kunde få oss att bryta ihop och gråta.