Min tredje köksträdgård var min perfekta köksträdgård, vilket förklaras av att den kom färdig med huset vi köpte, en stor gammal skola på Österlen i Skåne.

Idag syns inga spår av min andra köksträdgård, bland annat för att den låg i ett militärt skyddsområde och Google Earth får inte visa platsen med för hög upplösning.

Vintern 1995/96 var grym arbetsmässigt och när våren närmade sig påminde min hustru mig om de fem tecknen på utbränning. De tre första hade jag, det fjärde kom vi inte riktigt ihåg vad det var men det femte var att man tog livet av sig så vi tog det säkra före det osäkra och åkte till svärfars hus på Sturkö över påsken och jag hyrde en jordfräs.

Det var precis vad jag behövde. På jobbet hade vi ett rum med dokumenterade buggar, noga noterade på PostIt-lappar som täckte alla fyra väggrna, dörren och alla fönstren. Här hade jag en dum maskin som slamrade, osade och stångades medan den tuggade ängsmark till jord. Jag älskade det. Solen sken från en klarblå himmel. Stora flockar av små barn nedsmetade av glass drog skikande fram och tillbaka över trakten och en orkester av lärkor slog symfonier av drillar i skyn medan jag slet och svettades, insvept i blå dieselrök. Mellan skärtorsdag och annandag förvandlade jag trädgårdens tragiska hörn från en djungel av vildvuxna björnbär till en strukturerad köksträdgård med snörräta bäddar av nysådda nyttoväxter, noga utmärkta med fröpåsar uppträdda på pinnar.

Mitt i det hela ringde Niklas Mattsson och berättade att vi blivit årets website och då övergav jag min andra köksträdgård och så kom alla traktens fåglar och kalasade i sig fröna varefter björnbärden återerövrade alltihop på ungefär en vecka.

Den såg dock fantastisk vacker ut fram tills dess och hade ett oslagbart terapeutiskt värde.

Det är vår och jag har skrivit alldeles för mycket om köksträdgårdar. Del ett av fyra kommer här:

Det lilla huset på leråkern, mitt i vintern.

När jag var barn hade vi en köksträdgård men vi kallade den för ett land. Vi bodde i ett nybyggt villaområde ute på det som helt nyligen varit en vanlig småländsk leråker och landet började vid en rad vinbärsbuskar, en röd och resten svarta vilket jag hatade efterom barn alltid hatar svarta vinbär. Varje höst gjorde mamma svart vinbärsaft som ingen drack och som möglade så att hon fick kasta bort den nästa sommar. En gång gjorde hon apelsinsaft, men den dracks omedelbart upp så det var inte bra för då hade vi ju ingen saft hemma så det gjorde hon aldrig om.

Mamma och pappa med min bror, några år före det plågsamma sparrisförsöket.

Förutom vinbär hade vi sallad, persilja, dill och ett år försökte farsan sig på sparris men det blev bara en massa stora rävsvansliknande plymer av det och dem var vi bara glada att vi slapp äta. Det enda han var verkligt intresserad av var gräslöken, som han hade till sin matjes. Problemet var bara att familjens strävhåriga foxterrier Pysen pinkade på den, så farsan fick köpa. En gång testade han att plantera ett hemligt stånd gräslök, längst borta i landets bottersta hörn bakom vinbären där ingen såg den och den kvällen kom Pysen lufsande som vanligt, lyfte på benet pliktskylidigt och satte sin stråle rakt i gräslökstovan. Men så skakade han av sig, stelande till, liksom vädrade något i luften, och så spände han blicken mot trädgårdens bortre hörn och gick som på radar rätt bort till den nya gräslöken och gav den en dusch också och farsan fick fortsätta köpa gräslök.

Det var den första köksträdgården.