Madame, ni har blod på er

October 1st, 2014

blog17 bikeman blog1 blog2 blog8 blog11 blog13 blog14 blog15 blog16IMG_5404IMG_5407IMG_5411IMG_5415IMG_5416IMG_5409

På väg upp i bergen till tanterna som föder upp ankor äter vi lunch.

Tysken beställer charkuterierna, men han är inte nöjd med den första tallriken så han hämtar in en till. Den här gången är det kokt skinka och sobrassada som är en mjuk massa som man brer på brödet; griskött, paprika, lök och diverse annat. Tänk innehållet i en färsk choritzo så kommer ni ganska nära. Vinet är ett knastertorrt muscat av den typ som alla verkar dricka här nu.

Vägen går uppåt. Vi är i bergen en bit norr om Ille sur Tet och borta i soldiset någonstans västerut ligger Andorra.

Det är en bastant tant som öppnar. Hon har ett förkläde som är nedsmetat med blod och hon har blod på händer och armar också.

Vi frågar om hon slaktat.

Ja, i måndags.

Det är torsdag.

Damen tittar misstänksamt på oss och förklarar att vi inte får ta några bilder. Tysken säger att dom troligen gör något dom inte riktigt får men inne i fabriken/verkstaden står en annan lite mindre och betydligt äldre tant och packar foi gras i burkar som ska konserveras och vi går in i något som är som ett gammaldags skafferi och förhandlar till oss ett bra pris på fyra stycken ankbröst och en terrin anklever som vi ska äta senare med tyskens egenkokta lök- och persiko-chutney på persikorna som vi köpte i ett stånd bredvid vägen för någon timma sedan.

Nu kör tysken igen. Honey kramar mitt ben. Tyskens flickvän ber honom tänka på att det är en baby i bilen men det verkar bara göra honom irriterad och hans körning ändå nonchigare. Efteråt berättar Honey att hon tänkt att vi i alla fall skulle dö tillsammans ifall vi skulle få ett möte med den kommunala sopbilen i en krök. Jag tänkte att om vi får punka på höger fram nu, då kommer vi att volta 500 meter ner i ravinen och dö i en gigantisk eldboll.

Men vi ska ändå högre upp i bergen. Vi ska handla getost också.

Jag ser inget som skulle kunna vara en getfarm men alla andra försvinner nedför en stig och jag står kvar ensam och vaktar bilen där babyn sover. Det är en öde stenplatå. Flugor surrar. En bit bort står ett rostigt traktorvrak. Jag passar på att pissa på det. En hund med tre ben tittar på medan jag gör det. När dom kommer tillbaka är dom alldeles över sig och har köpt nio olika sorters getost, bland annat samma ost  lagrad tre dar, en vecka, två veckor och fem veckor och vi testar alla versionerna den kvällen med en merlot ur karaff som är något så udda som en gårdstappad BiB.

Nu får det räcka för en dag med tysk bilkörning.

No tags for this post.

Därför är jag så svårt förtjust i blodkorv

September 30th, 2014

mersa nalle shoes mm murmur2 nerdlöove office1 pilot pointer poolerIMG_5377IMG_5434IMG_5376IMG_5323IMG_2739IMG_5325

Det jag gillat med blodkorv är att om man beställer det, då får man in en blodkorv. Punkt. Slut.

Inget annat.

Inget försök att vara tjusig eller att lätta upp stämningen med en liten kvist persilja ens.

För beställer du blodkorv är du seriös, det är inget för the faint of heart och det är mat du får hår på bröstet av.

Jag skär en bit, erbjuder Honey att smaka men hon ruskar bara på huvudet.

Fransmännen kallar den boudin noir, engelsmännen av någon märklig anledning black pudding men här heter den morcilla och kommer i några olika varianter. Beställ morcilla och servitören frågar om det ska vara morcilla de Burgos för det är den fega varianten med en massa ris i som man ibland får i form av grillade skivor med lite sallad till. Säg nej, du vill ha morcilla tradicional, då får du den ensam och en nick från servitören som visar att han godkänner valet.  Den är mjuk, nästan krämig inuti och knaprig i skinnet och ibland kan den innehålla lök men jag tycker den är bättre utan. Den absolut bästa heter morcilla de Teror och är hantverksgjord i Teror uppe i bergen och den har ett sting av het pimienton i sig, det syns för fettet som kommer ur den är paprikarött precis som från en choritzo.

Jag äter det lite för ofta de här veckorna och påminner Honey om att hon visste vad hon gav sig in på.

Det här till exempel.

P.S. Uttrycket “svårt förtjust i korv” är Leif G Ws. Han använder det i det där jaktprogrammet han gjorde med Lotta Lundgren. Jag har bara lånat det. Tack Leif!

 

 

No tags for this post.

Irrfärder i sumpmarker med flamingos

September 29th, 2014

maneter landa leaving legsub lekplats lenin lightpaint lights macchu magiccityflamingoesflamingoesflamingoesflamingosIMG_5364IMG_5365IMG_5367IMG_5368IMG_5369IMG_5370IMG_5372IMG_5374IMG_5375IMG_5376IMG_5383IMG_5386IMG_5392IMG_5390IMG_5396

Sen eftermiddag tar bebismaten slut och vi frågar var man kan handla sånt.

Narbonne.

Jag erbjuder mig att köra, det är trots allt bara tio minuter.

Du är väl säker på att du hittar tillbaka säger Honey och jag frågar hur svårt det kan vara.

För det första, det verkar som fransmän inte har bröstmjölksersättning. Barnmat på burk har dom men jag hittar inte något som påminner om babysemp och då testar jag var enda supermarché från Lidl till Carrefour. Jag har arbetat mig genom förorterna in i centrum och nu är jag på andra sidan stan då ett ljus går upp för mig, pharmacie! Och se, apoteket har det givetvis. Skönt för nu slipper jag bryta ihop och börja gråta bakom ratten.

Nu ska jag bara hem.

Piece of cake, bara det att vägen jag kom var tydligen enkelriktad men inga problem, det där är troligen en genväg.

Två timmar senare kör jag längs en väg uppe på en vall. På båda sidor sträcker oändliga sumpmarker ut sig så långt man kan se. Vid förra vägkorset var det två vägar som var skyltade som “toutes directions”, en åt höger och en åt vänster och jag tog den ena för det verkade tryggt. Vid nästa vägkors kommer tre vägar att vara skyltade till “Narbonne” och det är ju bra för det är dit jag försöker hitta tillbaka, problemet är bara att en av dem är den jag just kom. Hmmm. Nu kör jag över en kanal. Alla vägar går på ett sånt sätt att man har den sjunkande solen rakt i ögonen. Titta, där ligger vraket av ett fartyg bredvid vägen och huset jag nyss körde förbi var en urblåst ruin. Allt är egentligen ganska vackert, men jag borde nog vara lite orolig för grinden där borta bevakas av vakter med vapen och någonstans i världen, oklart hur långt borta har jag en allt hungrigare bebis.

Och titta, där är dom, där står en sjuk massa flamingos borta i vattnet och dom slingrar sina halsar runt varandra och doppar sina huvuden djupt djupt ner i vattnet och som genom ett mirakel blir vägen bred, ordentligt belagd och får ett nummer och så flyger jag hemåt.

Här kommer dagens musikval.

 

 

No tags for this post.

På spaning efter det vin som flytt

September 28th, 2014

blog13 blog4 blog2 blog1 blog14 blog10 blog9 blog7 blog5 blog222014-09-13 13.21.152014-09-13 11.19.00IMG_5417IMG_5419IMG_5422IMG_54242014-09-13 10.54.42IMG_5394IMG_5371

Storyn är att romarna kom förbi ungefär 150 år före Kristus och de hade med sig vinet.

Man tror att det var syrah för ungefär 50 år senare när de började marschera uppför Rhonedalen var det just syrah de introducerade där.

Hit kom bara en liten trupp. Cicero hade fått som han ville och i söder pågick erövringen av Spanien från kartagerna för fullt. Borta i väster hade det unga expanderade imperiet just skaffat sig sin första provins, påpassligt kallad Provence som betyder just provins, och nu byggde dom en landsväg längs medelhavskusten för att knyta ihop de två nya besittningarna och så grundade dom Narbonne som garnisonsstad för att se till att Asterix och Obelix inte kom förbi och ställde till något. En bit av deras stenlagda väg finns fortfarande kvar.

Vår värd den här dagen slår ut med handen och ber oss titta på vingårdarna. Han säger att på vissa står vinstockarna i ordentligt raka led men på andra är det som de var utkastade på måfå på marken. De senare är väldigt gamla, planterade långt innan man började ta hjälp av maskiner.

Det här är ett gammalt vinland, mycket äldre än Bordeaux och Bourgogne. Corbieres i norr brukar kallas Frankrikes Kalifornien eftersom landskapet och klimatet påminner. Fitou lite längre söderut känner de flesta svenskar till, troligen för att det var det första franska ursprungsvin de drack en gång i tiden och Bodil Malmstens halvflaska är litteraturhistoria. Det vi ska besöka idag är dock något helt annat.

När vi kommer fram står ett gäng plockare på gatan utanför. Paul är väldigt stolt över sin crew i år. Dom är sjukt bra säger han. Belgare.

Det han gör är att spåra upp gamla övergivna odlingar som står där igenvuxna och bortglömda, han tar över dem, ger dem lite kärlek och omsorg och efter några år börjar de ge skördar igen. Aldrig några stora skördar men väldigt speciella skördar så som de bara blir från extremt gamla stockar. Han kallar det hela Les Clos Perdus.

Jag skulle ljuga om jag sa något om provningen för sanningen är att jag sov middag med bebisen medan den pågick men jag drack några av dem till maten senare på kvällen, deras vita Cotes Catalanes L’anne 2013 på macabeu och grenache blanc och den röda sysslingen på grenache, carignan och mouvedre.  Deras AOCer ligger mellan 12 och 20 euro men värstingarna bland deras Cotes Catalanes kostar 25 till 30.

Hur dom är då, det får ni fråga någon annan om. Jag kan inte vin på det sättet. Jag är bara killen som får följa med för att någon måste passa bebisen medan de andra jobbar och är seriösa och jag är tacksam för att dom orkar med mig.

Det som jag gillar mest är historierna runt omkring som det där med romarna.

Och så uppskattar jag ett glas bra rött med en historia när assietten med små getostar kommer in.

Visste ni att det finns getostar som ser ut som porkbuns?

Något som funkar med den där milda bitterheten.

No tags for this post.

Strövtåg i någon annans hembygd

September 27th, 2014

catskeptisk containers cpn desertpool eifel flowers cosmicchador deer dobermans explain flamenco2014-09-13 10.57.252014-09-13 10.58.592014-09-13 10.54.192014-09-13 10.54.592014-09-13 10.55.082014-09-13 10.55.262014-09-13 10.55.382014-09-13 10.56.202014-09-13 10.56.332014-09-13 10.57.10

Det är lördagsmorgon så vi går till Garcias och handlar grönsaker.

Paret Garcia är en bit över 80 men de kör fortfarande gården i byns utkant och lördagar är gårdsbutiken öppen. Namnet är spanskt men många i den här delen av Frankrike har spanska namn. En gång i tiden var trakten en del av kungadömet Katalonien, det talas fortfarande katalanska på många håll och man ser den katalanska flaggan mycket oftare än trikoloren. När spanska inbördeskriget gick mot sitt slut var det en massa människor som antingen slagits för den förlorande sidan eller som bara inte kunde tänka sig att bo i en fascistisk diktatur så de gick över Pyrenéerna och bosatte sig här och blev kvar i en bortglömd del av Frankrike där ingen brydde sig om dem.

Duvorna kuttrar i duvslaget.

Vi fyller två kassar med grönsaker och betalar våra 13 euro och så kompletterar vi med en femliters BiB av deras röda för 8 euro till. Det är en Merlot. Det är det i särklass bästa vin för 15 kronor litern jag någonsin druckit och det är också något speciellt med en gårdstappad BiB.

Vi går hem längs etangen och jag säger, titta där ute, en flamingo men tjejerna skrattar bara ut mig och säger att det är en sten. Ibland när vinden viner ner på ett visst sätt kommer de in men då kommer de alltid i stora flockar och ser man en ensam flamingo är den troligen sjuk eller döende.

Där ser man.

 

No tags for this post.

Två tyska killar som båda heter Nils

September 26th, 2014

blog16 1ojdå blog1 blog2 blog11 blog12 blog3 blog14 IMG_5387IMG_5388IMG_5449IMG_5453IMG_5456blog13 blog15IMG_5397

Båda är dessutom från Oldenburg. Jag menar, vad är oddsen?

Det finns dock skillnader. Nils nummer ett lagar en fantastisk vegetarisk pastasås på egna tomater, aubergine och chili. Nils nummer två stuvar in oss i bilen, kör in till marknaden i Narbonne och visar oss köttet.

Hans favorit är Chez Bebelle inne i hallen som drivs av en före detta rugbyspelare, en stor kille som tornar upp sig över sina gäster och häst är ställets specialitet. Det är ständigt fullt, jobbare och fint folk i en stökig blandning. Beställ något och rugbykillen greppar sin megafon och brölar ut över hallen och då är det upp till slaktarna att leverera en bit häst så fort som möjligt. Det betyder att inom tio sekunder kommer det ett köttstycke flygande genom luften som rugbyspelaren fångar och lämnar över till sin kock. Det är stor show, det är steak frittes to die for. Möjligen kan det också vara steak frittes to die of för han friterar sina fries i fett från biffkor.

Den gamle mannen med ölglaset böjer sig fram till Honey och frågar om det möjligen kan vara så att hennes man också är rugbyspelare eftersom han är så stor. Honey förklarar att jag visserligen är stor, men nej, såvitt hon vet spelar jag inte rugby. Jag får känslan av att om jag gjort det hade det varit stort i det här sällskapet.

Jag hittar mitt ställe lite längre in i hallen. En triperia. Ska jag vara helt ärlig är det inte samma tryck här som på Chez Bebelle och jag är troligen enda kunden som kan gå utan käpp men jag köper en andouillette. Damen bakom disken hör sig vänligt för om jag förstår att det inte är en korv och jag försäkrar att ja, jag vet vad jag gör.

Min hustru ställer sig ofta en aning tveksam till mig när jag ger mig hän på inälvsmat och konstiga styckdelar. Den här tveksamheten når helt nya höjder när jag stekt min andouillette, skär upp den och långa våffliga slamsor av komage vecklar ut sig. Nej, hon tänker inte pröva. Hon och alla dom andra kvinnorna blir totalt grossed out och flyr ut i i gränden medan jag äter, ensam med en komagekorv och en Kronenbourg 1664 som jag hittade längst ner i någons kylskåp.

Inte ens Nils nummer två har jag med mig, även om det troligen är hans Löwensenf extra scharf jag har på.

To boldly eat where no one has eaten before. 

 

 

No tags for this post.

Tyvärr kunde Andres Lokko inte komma ikväll

September 25th, 2014

nippignubiannymelonIMG_2722IMG_2750kissbarnlacemaskmalteseIMG_2789 IMG_2788 IMG_2786 IMG_2802 IMG_2791 IMG_2792 IMG_2793 IMG_2798

Jag brukar skriva att vi packar ner bebisen och drar iväg till det eller det eventet, men på senare tid har det scenariot tagit en annan vändning. Nu är det hon som tar över när vi går ut. Det är uppenbart att hon älskar det. När vi stannar hemma och äter inne blir hon snabbt cranky.

Härom kvällen var vi på brittiska ambassaden, i deras pub där Spendrups lanserade sex spännande nya London-bryggerier som är i stan för helgens Öl & whisky-mässa.

Det var en massa brittiska småbryggare, en hel del svenska ölbloggare, ett antal rödblommiga diplomater, fullt med folk som hette Spendrup i efternamn och så var det vi.

Elba ägde.

Jag har träffat din fantastiska dotter, sa den brittiske ölgurun Phil Lowry när jag försökte prata öl med honom och hon log, tittade alla i ögonen, skrattade och jollrade högt och nöjt när en av killarna som hette Spendrup höll ett anförande och förklarade varför Andres Lokko tyvärr inte kunde komma. Det gjorde inte så mycket att han blivit sjuk, mera utrymme åt Elba, 4 månader och proffsminglare.

Får jag hålla henne en stund, frågade PR-proffset och den stolte pappan passade på att smaka på ölen.

De närvarande bryggerierna var Blythehorns, London Fields, Four Pure, Signature, Crate och Redemption, allihop ledande företrädare för den explosion av småbryggerier som inträffat i London sedan 2010 när det i princip inte fanns något. Jag gillade både London Fields Hancrafted Hackney California Ale, Stiff Uppe Lip från Blythehorns och så blev jag förtjust i själva konceptet med en Session IPA. Betyder det att Londons lager louts nu får konkurrens med IPA hooligans? Det var dock Signature som var de galna rockkidsen i samlingen med sin Black Tounge som är något så udda som en double black IPA. Jag smakade och sa OJ! PR-proffset smakade hon också och ja, hon sa också OJ!!!

Jag tyckte det var synd att vi inte kunde stanna, men Honey är bestämd på att man ska gå tidigt från sådana här tillställningar.

Dessutom skulle hon boxas, så jag tog med mig partymonstret och tog en Brooklyn IPA med hennes bror.

Dom här var involverade i en av ölerna, oklart hur dock.

No tags for this post.

Licensed to Ille

September 25th, 2014

blog3 blog4 blog5 blog6debbiereynold blog7 blog12 catfox tiredkid bagwalkIMG_5357IMG_5363IMG_5347IMG_5349IMG_5353IMG_5350IMG_5351IMG_5356IMG_5360

Hon ber oss att inte bli förskräckta om vi möter en naken tysk i lägenheten.

Det är pojkvännen. Han gillar att gå runt utan kläder. Hon har varnat att vi är på väg men är osäker på att det gått fram så tysk naken-chock är en möjlighet att räkna med.

Det finns tre dalar som går upp från Medelhavet här, en full av körsbärsodlingar, en full av persikor och en med vingårdar. Vi är i den mellersta där floden Têt leder nästan hela vägen upp till Andorra och stan heter Ille sur Têt. Lägenheten ligger en trappa upp och som vanligt i Frankrike är det glas i dörrarna mot trapphuset. Åt norr har vi bygatan, i söder två terrasser och utsikt över Têt-dalen och bortom den, Pyrenéerna.

Högsta toppen heter Pic du Canigou som ser ut som ett sjukt elakt berg. På nyår ska man vandra upp till toppen, starta en eld och sedan ta med sig askan tillbaka. Det är oklart vad detta ska vara bra för men det känns som en mycket gammal tradition. Några av de äldsta lämningarna av människoliknande varelser i hela Europa har hittats här i bygden.

Vi köpte en låda persikor på vägen hit. Nu vandrar jag ut i köket och smygäter en som är stor, mjuk och full av saft.

Tysken som visar sig ha fått meddelandet om påklädning har dessutom gjort lunch. Han förklarar grundligt att korvarna är från olika lokala gårdstillverkare och att varje tillverkare har sina helt unika smaker. Den övre, som blev lite suddig på bilden är gjord på stor del svinlever. Tomaterna i tomatsalladen är av San Marzano-typ vilket betyder att de är extremt köttiga med väldigt lite kärnor.

Han hade en historia om vinet också, men jag missade den för jag blev så tagen när dom berättade att den vildvuxna trädgården utanför plus en studio på markplanet på kanske 50 kvadrat var till salu för 300 000 svenska och då ingick också rättigheterna till vatten ur en liten liten täckt kanal med Têt-vatten som passerar genom trädgården.

Seriöst, vi tänkte genom det länge. Och dagen efter när vi åkte kanalbåt på Canal du Midi satt dom framme i fören med vår bebis och såg så gulliga ut ihop att vi blev övertygade om att dom skulle vara utmärkta barnvakter åt henne.

Musik medan vi funderar.

 

 

No tags for this post.

Jag tror inte den här lilla byn finns på riktigt

September 25th, 2014

deersleep everything fencing fernbath ferri fishcam frogfloat girlbike gröndal huyi höns2014-09-13 13.21.592014-09-13 11.19.132014-09-13 11.19.222014-09-13 11.19.332014-09-13 13.22.082014-09-13 13.32.05IMG_5438IMG_5444IMG_5443IMG_5447

Det är något overkligt över den. Nästan som på reklam.

Det bor ett gäng trollkarlar i ett av husen bredvid oss. Bara en sån sak. Det räcker för att man ska bli misstänksam. Byn är liksom för bra för att vara på riktigt. Vi går och nyper oss hela tiden men inte vaknar vi inte.

Dom som bestämmer här har förbjudit neon och bygger du nytt måste det passa in i befintlig bebyggelse. Det bor nästan bara fransmän här och nästan bara permanentboende.

Byn ser ut som dina drömmars lilla franska by gör och rakt över gatan från Le Flamant Rouge där vi bor ligger Musée de Patrimoine som jag först trodde hette Musée de Pantomine. Jag tänkte skönt, det betyder att dom inte kommer att hålla oss vakna på nätterna med en massa oljud. Annars verkar det som de inte är särskilt utsatta socialt här. Det allvarligaste problemet är någon som klagat på att skandinaviska kvinnor solat topless på ödetomten bredvid museet. Senaste fullmäktige diskuterade detta grundligt i flera timmar.

Så flyter livet i den lilla byn.

Folk går till bagaren och köper baguetter varje morgon. Det finns en slaktare, en TABAC och ett litet postkontor. Ingången till märgborstarens kontor flankeras av två plantaner och på det lilla torget ligger en liten restaurang bredvid den lilla fontänen och där sitter dom; filosofen, den ekonomiske tänkaren, Eric och han som kallas morfar som påstås ha legat med de flesta kvinnorna i byn.

Titta säger jag till Honey, dom har sniglar! Och njure i madeira! Du kan ta moules men vi måste bara köra en lunch här. Och jag äter vinkokta persikor till efterrätt.

Mer komplicerat behöver det inte vara.

 

 

No tags for this post.

Allt om golvet, grönsakerna och frun

September 24th, 2014

buddagrav adream art astrogirl backar badhår banankines blondsmoke briefgirl bubbleroadIMG_5362

Vi har kört upp till en skruttig liten by som har det magnifikt förpliktigande namnet Latour de France.

Jag ber tysken att köra försiktigt så att han inte klipper några cyklister, men han lyssnar inte på mina lama försök att skämta.

Vi hälsar på Aline, en belgisk finanstjej som hoppat av och började göra naturliga viner här i byn 2007 och hade jag inte vetat bättre hade jag trott att vineriet var en cykelverkstad men det är det alltså inte. Här har gjorts vin sedan ingen minns hur lång tid tillbaka och Aline har bara tagit över för det är i princip omöjligt att få alla de tillstånd som krävs för att göra vin om man inte köper ett befintligt cave. Mest handlar det om transporterna som inte skulle vara tillåtna om det inte handlade om vin men då förstår alla att naturligtvis måste druvorna fram.

Aline förklarar att om du ska göra ekologiskt vin måste du halvera mängden bekämpningsmedel och tillsatser. Om du vill göra biodynamiskt vin måste du halvera kemikalieanvändandet en gång till samt återanvända restprodukter som gödning ute i vingården. Ska du däremot göra ett riktig vin nature kan du i princip inte röra druvorna på något annat sätt än en snabb dustning med koppar för att förhindra mjöldagg. Du kan inte ens tillsätta jäst för att starta jäsningen i karen. Aline berättar att om den inte kommer igång av sig själv får man klä av sig naken och hoppa i. Då känner man om det är lite varmt någonstans i mäsken och kan virvla runt det så att jäsningen tar fart. Jag utgår från att hon duschar efteråt, men vågar inte fråga om hon duschar innan. Om jag hade hoppat i skulle vinet troligen fått åka ambulans för jag har en svettigt  lång dag i bilen bakom mig med tysken som inte riktigt förstår att krokiga franska bergsvägar inte är autobahn.

Nu blir det provsmakning.

Men innan vi provar ska jag förklara ett par saker. Den första är att när man gör vin på sådana här sätt hamnar man snabbt utanför de system som bestämmer om ett vin är AOC, vin de pays eller vin de table vilket betyder att priset är den bästa indikationen på kvaliteten, ett vin de table för 30 euro flaskan är därför troligen ett betydligt bättre vin än ett AOC som kostar 16. Förvirrande? Det är vin, man behöver inte ens dricka det för att bli just förvirrad.

Det andra är grejen med naturviner. De smakar mycket mera som druvsaften ursprungligen gjorde och vinsnobbar anser att det finns helt andra nivåer av äkthet hos dem men den äktheten kommer ofta till priset av dofter som inte alltid är helt angenäma, även om de inte påverkar själva smaken. När vi sätter igång att smaka känner jag dofter av svavel, blöt hund, gammal fuktig wettexduk, dansk ostaffär i värmeböljan, kopplingslameller, garbage juice i Chinatown, bakdäcken på en rykande polsk långtradare som gör 160 kilometer i timmen, ovädrad garderob på vinden och tre godståg fullastade med brinnande tånaglar. Aline ber vår värdinna översätta vad jag säger. Vår värdinna svarar att jag är en poet, att det är totalt omöjligt att översätta det jag säger.

Vi provar två årgångar av deras syrah, carignan från två olika gårdar, en grenache och en lladoner pelut. Vi får en fantastisk torr nästan sherrylinknande muscat och två olika roséer.

Aline säger att hon får ut 12 hekto vin om året men att förra året var det lite kärvt eftersom hon bara fick 10. Jag frågar varför hon inte ringer sina gamla finanspolare i Luxembourg och ber dem sätta upp en kreditfacilitet på ett par miljarder och sedan kan hon köpa upp hela Roussillon men hon säger att hon lämnat den världen och att hon inte vill bli stor, att hon kanske kan tänka sig att gå upp till 15 hekto men med större produktion skulle hon hamna för långt från hantverket.

Det är bara en sak vi tyckte var lite konstig och det är att hela provningen kallar hon marken för golvet, the floor, vinrankorna för grönsakerna, the vegetables och sig själv för hustrun, the wife. Typ “we put a little copper on the floor to tell the vegetables to stop growing and start producing grapes”. Eller “the other winemakers here does not believe a wife can make wine”.

Alines viner heter Domaine des Mathouans och om ni känner er nyfikna finns en del av dem på 19 Glas.

Nu ska vi bara packa in oss i bilen igen och se om tysken får hem oss helskinnade.

No tags for this post.

Bloggtoppen.se