Finnarna säger gris för det är vad det är men vi vill vara lite finare i kanten och kallar hela djuret för fläsk. Men jag tar en chunk gris, fläskkarré i bit, saltar och vrider på lite svartpeppar och ger det ungefär 30 timmar på 70 grader vilket kanske var minst två för mycket för när vi äter är det nästan krämigt.
Helt fantastisk grissmak dock.
Tillbehören är romansallad med lite sriracha och på grisen, hoisinsås.
Musiken är det här.
Det är liiite imponerande, jag kämnar Bräket och Prinsessan Linda ensamma i tre minuter och när jag kommer tillbaka har dom hookat upp men en av landets mest hända politiker. Känd är här lika med “har förekommit i partiledarspekulationer”.
Jag gör mitt bästa för att lägga moteld och frågar om dom tänkt på att han har väldigt små händer. Typ T Rex-små. Och undrar om de tänkt på vad det brukar betyda hos en man.
Själv fick jag nöja mig med att skära kön till kalvläggen alldeles framför justitieministern.
Men vi var hos Melker och det var premiär för omgjorda Kungsholmen som nu heter Trattorian, sofforna är borta och runda träbord är inne och han är duktig pÃ¥ att fÃ¥ thhe en social scen; reklamare, mediabyrÃ¥människor och hela “Let´s Dance”-gänget trängs för att smaka pÃ¥ parmaskinka med melon, mozarella med inlagda tomater, kokt skinka med halstrad tonfisk, gryta pÃ¥ kalvlägg och smÃ¥ slizes av skogsvamppizza.
Borde jag ha kört hem efter två glas rosa bubbel? Kanske inte.
Jag har en vänsterkompis som brukar skriva rants om tesosteronstinna rum där den finansiella makten härjar men när man väl kommer in i de där rummen är det ungefär så långt från testosteronstint och härjande man kan komma.
Det är dovt, dämpat. Konversation är nästan viskad. Man hälsar, alla använder förnamn, alla lyssnar noga. Det hänger porträtt över legendariska direktörer på väggarna. Mattorna är mjuka. Någon man känner igen från en affärssida glider förbi i korridoren och nickar. Lunch äts i enskilt rum med servitör. Ta en plats. Var så goda. Utsikten utanför fönstren är en av Stockholms bästa men ingen tittar ut.
Vi serveras Ramlösa efter att ha fått frågan om någon föredrar lättöl.
En citronklyfta spetsas vant på gaffeln och kläms försiktigt mellan fingerspetsarna över räkorna.
Efter maten flyttar vi över till soffgruppen för kaffe.
Inom engelska överklassen anses det inte god ton att fråga vad någon ska göra över weekenden för då antyder man att personen måste arbeta i veckorna. Här skulle man antyda att personen kunde vara ledig i helgen.
Vi äter en räksallad med päron, gorgonzola och valnötter följt av överbakade kalvnoisetter med gulbeta, haricot verts, gulbeta och honungsglacerad senapssky. Och givetvis lite bacon.
Till och med storfinansen gillar bacon.
Och pengar låter så här.
Eftersom Flippin Burgers inte är platsen för barhäng går vi ronden på Konsultholmen.
AG är fullsatt. Jag menar, det är fredagskväll och konsultbrudarna som befolkar Kungsholmens alla ettor har för få ställen att köra AW på och det blir inte bättre av att Melker har stängt för ombyggnad. Hans Kungsholmen ska bli Trattoria, dock utan att brinna ner först.
På Diabolo är männen lika sällsynta som kvinnorna på Flippin.
Kolhydratshitler frågar varför jag inte beställer negroni men det här är mera en fruktbar och då håller jag mig till fruktdrinkarna. Mojito. Raspberry daiquiri. Gin fizz. New York sour. Antonia gillar. Dom har en magarita-lista lång som min underarm och här om någonstans hade det varit motiverat med en avsmakningsmeny, typ en åttarätters av små perfekta alkoholsubstanser. Så Antonia bestämmer att nästa gång vi ses blir det maragita-maraton på Joels balkong.
Kolhydratshitler vill att dom ska ha Makers Mark i hans sour.
Han vill att dom ska göra hans Gin Fizz på slånbärsgin.
Kolhyratshitler har en lång diskussion om vilken variant av Patron dom ska ha i hans margarita.
Vi andra kan inte bestämma oss så vi går vidare till Grand Central som är fullt i två våningar och en av de vildaste mixer av människor jag sett på något ställe i stan. Zigenarkvinnor, norrländska besökare, stekare, hipsters, ryska hitmen, killgäng, tjejgäng, söta unga par, gamla slitna par, udda par, äldre män med unga invandrartjejer. You name it, dom var där.
Vi kör Pimms, Kolhydratshitler tar andra rundan som blir gin & tonic på Hendricks och gör man den på Hendricks ska det vara gurka i stället för citron i, förklarar han för baren som knappt hinner med.
När bandet börjar spela orgelrock åker jag hem men då är det redan alldeles för sent.
Orgelrock, där går min gräns.
Kvart i fem när Antonia och jag kommer är det kö.
När dom öppnar vid fem går den runt kvarteret.
Flippin Burgers ligger på Kungsholmens minst trendiga adress, nere bland bilverkstäderna mitt emot Karlbergs slott och kvällssolen skiner över huvudstaden men här är det evig skugga och the locals verkar minst sagt förvirrade över invasionen av skäggiga män i mediaglasögon.
Stället har varit igång en månad nu och dom har en blogg men ingen riktig hemsida, tar inte bokningar och har precis nyss fått rättigheter. Vilket är en välsignelse för öllistan är vild och intressant. Vi öppnar med palestinsk lager, fortsätter med en grym grym dubbel-IPA och Joel hittar något som heter Camels Toe eller något liknande som är bryggt i Namibia. Jag säger att det makes sense för Namibia är en gammal tysk koloni och när två tyskar möts någonstans i världen är det första de gör att grunda en manskör och ett bryggeri.
Han serverar, hon fixar burgarna. Fem över fem är det svart av folk och väntelistan lika lång som den över Greklands fodringsägare.
Joel säger att han fått erbjudande om jobb på Operan och alla skrattar och säger att det skulle vara perfekt för honom, då kommer hans underlydande att sitta och darra av skräck varje morgon och undra vem han ska vara idag; den vita svanen eller den svarta svanen. Men det visar sig att jobbet var inte på Operan utan på Opera.
Vi snackar jobb. Kolhydratshitler hänger med massor av heta headhunterbrudar och får erbjudanden hela tiden. Om jobb. Och nu slår ägaren sig fram genom hipsterleden med våra burgare.
Inga bestick, alla äter med händerna. Inga glas, alla dricker ur flaskan. Dom maler köttet själva, grovt, av tre olika styckdelar och det är väldigt bra burgerjointburgare. Faktiskt nästan så bra att vi skulle kunnat tänka oss en avsmakningsmeny eller varför inte en hamburgerplatå. Och friesen är perfekta. Och så kör vi en runda shakes efteråt.
Men men, det här är ett ställe för män. Och det är lite som en NY-deli att när man väl ätit upp känner man pressen att ge sig av så snabbt som möjligt för att ge plats åt nästa omgång och dom som får vårt bord när vi går efter två och en halv timma har väntat sedan vi fick det.
Hade det legat på en pir ut i havet där man kunnat sitta och luta sig tillbaka i brisen och halsa konstiga ölsorter tills solen för länge sedan gått ner i havet, då hade det varit en av mina favoritplatser i världen.
Vi drar ut på drinksafari i stället.
Senaste numret av The Atlantic har en guide till smartare sätt att gÃ¥ pÃ¥ restaurang och medan alla tipsen inte riktigt är lika relevanta här som i New York – välj ställen som ligger pÃ¥ Streets framför pÃ¥ Avenues – sÃ¥ ger jag er en snabb sammanfattning här sÃ¥ att ni slipper snoka reda pÃ¥ tidningen.
På riktigt bra restauranger, välj det som verkar minst lockande på menyn. Tanken är att alla ställen har sina crowdpleasers men om något verkar riktigt udda finns det troligen på menyn för att folket i köket verkligen, verkligen gillar det. Som bläckfiskvällingen på Esperanto. Eller fattiga riddarna på Frantzen/Lindberg.
Undvik restauranger med vackra, skrattande kvinnor. De är sällan dåliga men de finns där för andra orsaker än primärt maten och det är annat som får folk att gå dit, till exempel en social scen. Ofta drivs sådana här ställen av en kändiskock som inte riktigt är närvarande själv. Tänk Melker.
Om du ska fråga om råd, fråga någon mellan 35 och 55 ur övre medleklassen, typ en reklamare, advokat, konsult eller någon som jobbar inom TV, för dom äter nästan alltid ofta ute.
Googla “smart”. Det betyder att du fÃ¥r bättre träffar om du använder ordet “smart” i stället för ordet “bra”. Typ “smartest italian restaurant London” i stället för “best”. Testa ocksÃ¥ att Googla det du vill äta i stället för vilken sorts restaurang du vill gÃ¥ pÃ¥.
Det finns mer här om ni är intresserade.
Ni kanske undrar över bilden? Den ligger där för att berätta att Heinz balsamicoketchup med svart etikett i glasflaska har något sjukt oemotståndligt över sig trots att den är en industriprodukt. Och för att jag undrar vad som fått utgå ur sortimentet eftersom det fortfarande står 57 varieties på flaskan. Måste fråga nästa gång jag stöter på André.
Vi behöver den här nu.
Nej!
Försök att ta indisk mat upmarket är generellt misslyckade. Jag gillade gamla Bombay Brasserie i Chelsea en gång i tiden och Red Fort i Soho, den första för att dom tog inramningen till nya höjder och skapade illusionen av imperialist i sitt palats omgiven av infödda tjänare även om maten var den gamla vanliga sunkindiern. Och Red Fort för att stället drevs av ett gäng som var en radikalare utbrytargrupp ur bengaliska maoistpartiet och som en gång i tiden tagit avstånd från Pol Pot och de röda khmererna för deras småborgerliga tendenser.
Låt mig säga det direkt, Shanti har varken det ena eller det andra. Dom för ett resonemang om att laga genuin indisk mat men i själva verket är det bara urvattnat och anpassat och framför allt annat, tamt.
Vi blev inte ens på bättre humör trots att L kom förbi på väg hem från shalan och gav oss var sin kram.
Sonen säger att han lämnat en halv burk Ben & Jerrys i frysen bara för att se hur länge jag kan låta bli den men så enkla går vi inte på.
Vi fortsätter spela plågsamt otrendig musik i stället.
En lördagseftermiddag då solen skiner blir Skånegatan ett slagfält.
Vi kämpar oss fram genom tredubbla led av missonibarnvagnar, duckar eskadrar av skinande nya blanka SUVar och erövrar ett bord på trottoaren utanför Skåningen.
Det är svart med folk omkring oss.
L säger att så här var det inte när hennes barn var nyfödda för då var Nytorget öde så när som på fyllegubbarna men nu är dom borta sedan länge. Själv säger jag att det var fler fyllon på bänkarna när jag bodde på Östermalm och Nackas minne kan ta sig i röven, folk som super bort sin begåvning idag gör det på Riche och man skulle kanske starta en tradition att hela reklambranschen ska ses där på julaftons morgon och dricka Den Okände Copywriterns Minne och spruta Salon på varandra. Det skulle vara mysigt, ge en känsla av solidaritet, visa att det finns en speciell stämning där på nedre Östermalm och en unik sammanhållning som till exempel inte finns i finans- eller fastighets-branschen.
Östermalmsstekaren som burdust parkerar sin blanka svarta BMW rätt framför oss just nu visar sig vara kusin Hannes.
Och så berättar jag historien om Martin som kör Stockholms Hamn åt oss och som hade hört att man kunde få EU-bidrag för logistikprojekt i eftersatta regioner så han satte ihop ett case och reste ner till Bryssel där han träffade en komissionär som tålmodigt lyssnade på hela uppläget och sedan förklarade:
- Beklagar men jag har varit i Stockholm och Stockholm är INTE en eftersatt region.
Vi tar vårt ansvar och ger ett litet bidrag till den ekonomiska överhettningen. L frågar om det är en speciell kycklig eller om det är en vanlig ICA-broiler. Jag säger att jag tog en majsuppfödd Bjärekyckling, dels för att jag tyckte hon var värd det men också för att hon utrustat mig med hennes kreditkort. Men det är lugnt. Ostarna var dyrare och dom tog  jag på mitt.
Jag halverar färskpotatisar och blandar med olivolja, vitlöksklyftor och citronskivor, lägger kycklingen ovanpå med några kvistar timjan inuti och ger alltihop 45 minuter på 200 grader. Sedan rör jag ner hackad grön sparris, häller över ett glas vitt vin och ger det 30 minuter till. Skyn blir to die for.
Ostarna är en färskost på get, den lilla fästmön från Pyreneerna och en italiensk hårdost som lagrats med rester från barolotillverkningen.
Var ska vi ses?
Toppen!
När kommer du?
Om 20.
Var är du?
Slussen nu. Var ligger det?
Runt hörnet från 7-11. Gamla Lo Scudetto.
Beställ åt mig.
Ryggbiff eller oxkind?
Oxkind!
Döttrar alltsÃ¥. Hon sveper in i ett moln av Ancejackor och väskor och är bara pussar och leenden och sÃ¥ förklarar hon att Blondibella är blogg-generationens Stenbeck, alltid pÃ¥ krogen och blir bara fetare och fetare hela tiden. Utanför stÃ¥r en kille i hoodie och röker. Näääk, han som spelade Jorge i “Snabba Cash” och en annan hiphoppare som jag inte riktigt kommer ihÃ¥g namnet pÃ¥ sveper bort längs Ã…sögatan och en polisbil stannar utanför 7-11. Det är fredagkväll pÃ¥ Söder och äntligen känns det som lite vÃ¥r.
Oxkinden är den överst med polenta, ryggbiffen underst och pastan med lammragu som L försäkrar var gudomlig i mitten och när vi går hem säger hon att i förhållande till pris är nog det här den absolut bästa restaurangen vi brukar gå på.
Jag förklarar att hon troligen har rätt men det är snart midnatt och dessutom är det fullmåne så det är bästa att vi skyndar oss hem.