Äter middag med Ulf. Vi lever båda med kvinnor som har var sitt litet Mordor på Sveavägen att ta hand om och den senaste tiden har småorcherna varit lite stökiga så vi äter ensamma.
Han ville ha något i riktningen fransk bistrot nära teatern och jag förslog Bistro Sud. Det duger. Stället är fullt av folk som vi och det är ett bra tecken. Jag ber dom välja ett vin som passar till sniglar men som passar till annat också ifall jag bestämmer mig för att inte ta sniglarna och då blir det en pinot noir. Det duger också. Ulf tar rödbetorna och lammbenet, jag kör sniglar och grissidan med tryffelcreme.
Jag berättar att sonen dömt ut radio och när jag förklarade att jag faktiskt tycker om P1 numera men att det kan bero pÃ¥ att jag hÃ¥ller pÃ¥ att bli gammal, då sa han att det finns en radioswitch i huvudet som automatiskt slÃ¥r över frÃ¥n “av” till “pÃ¥” när man fyller 60. Ulf skrattar och säger att det är grymt men troligen korrekt.
Södra Teaterns bar blandar utmärkta negronis. När vi tränger oss in till platserna frågar en liten tjej i kulturarbetarhår vad någon som jag gör där. Jag säge ratt Lena Adelsohn Liljeroth bett mig slinka förbi och kontrollera att inga opassande kulturyttringar förekommer och hon ser ut som hon tror mig. Vi är liksom inte allt för många kostymkillar i backslick här i kväll.
Reggie Watts har en lång monolog om Lisbeth Salander som är riktigt, riktigt bra och som borde ha förolämpat alla som är här i kväll men publiken skrattar artigt och nervöst, den typ av skratt som folk har när de är rädda att någon ska märka att de inte förstår det roliga.
Vi testar Ljungan och Babylon innan vi landar i en grupp skinnfåtöljer på Malmen och undrar om Reggie har peruk. Hur gör han annars när han går runt på stan och researchar sina shower. Hur skulle han annars fått till det där med lutfisken och att det är så många trappor i Stockholm?
Jag bara undrar?
